Århundradets kärlekssaga

”Redan när vi hösten 2020 gjorde Män kan inte våldtas kände jag i ben och märg hur viktig Märta Tikkanen är för er finlandssvenskar. Ni läser henne redan i grundskolan och många har ett starkt personligt förhållande till hennes texter, så det är med skräckblandad entusiasm som jag tar mig an henne igen. Och säkert krävds det lite galenskap, men som skådespelare måste man utmana sig själv för att utvecklas.”

Trots sina egna tvivel är Mustakallios svenska förstås alldeles utmärkt och hennes tolkning av Tova Randers höstade idel beröm av kritikerna 2020. Men den här gången står hon ensam på scen i en klurig dramaturgi där Tikkanens drabbande dikter och prosa blandas med nyskriven text av arbetsgruppen bestående Mustakallio, dramaturgen Aino Pennanen och regissören Riikka Oksanen.

”Det passar bra att vi är en alla female panel”, säger hon bara halvt på skämt. ”Jag närmar mig berättelsen starkt i form av kvinna. Trots att det gått nästan fyrtio år sedan romanen först publicerades är den lika aktuell som någonsin.”

I en intervju för Yle 2019 berättar Tikkanen att texterna som blev till Århundradets kärlekssaga aldrig var avsedda att komma ut. Hon skrev dem som självterapi, om nätterna när familjen sov, av ett inre tvång att adresseras teman som ojämlikheten mellan könen, kvinnans ansvar för hemmet, frigörelse och självförverkligande, och behovet av att bli sedd och bekräftad.

”Det är en tung berättelse”‚ säger Mustakallio. ”Och oerhört vackert skriven ur en alldeles fruktansvärd livssituation med en narcissistisk, våldsbenägen alkoholistmake som alla i familjen är rädda för. Vi söker i pjäsen svar på hur hon hamnat där, hur hon orkar, varför hon inte lämnar och hur en kvinna resonerar under förtryck och hot mot hennes barn. Jag kan säga att mannen i pjäsen inte kommer lätt undan.”

Märta Tikkanens brutala avslöjanden sparkade upp dörrarna till den kulturborgerliga familjeidyllens helvetiska baksida, och hon bemöttes med skepsis och rentav förakt när boken först kom ut 1978.

”Det var en annan tid, där män satt på långa Kosmosluncher och söp, och kvinnorna förväntades sköta hemmet och ställa upp. Mycket har blivit bättre men kampen för jämlikhet pågår fortfarande”, säger Mustakallio.” Jag har själv slagits för samma lön som mina manliga kolleger, också långt före Metoo-rörelsen drog igenom kultursektorn här hemma.”

Trots att arbetsgruppen började skriva på pjäsen redan ett halvt år före repetitionerna började har mycket av texten kommit till under processen i samarbete mellan trion. Det blir en föreställning med stark närvaro och nerv när de tre finska kvinnorna serverar en vass och modern tolkning av den ikoniska finlandssvenska berättelsen – lite som Tina Lymi gjorde med sin nyfilmatisering av Stormskärs Maja i vintras.

”Men jag är varken svensk eller finne i första hand – jag är kvinna”, säger Mustakallio och tillägger: ”Men det är män som borde se den här pjäsen.”

Text: Janne Strang