Röda rummet

Teater och skådespeleri handlar ofta om stereotypier. Vi behöver stereotypier för att kunna gestalta någonting igenkännbart och universellt. Och stereotypierna bottnar nästan alltid i nånting sant, i verkliga iakttagelser, annars skulle de inte fungera. Men stereotypierna och med dem den folkliga populismen har ofta också väckt rädslor eller till och med avsmak hos mig. Det kollektiva skrattet är ett maktinstrument då det riktar sig mot de andra, dem som inte är som vi, det vi inte vill vidkännas, det vi vill hålla på avstånd. Stereotypierna kan hjälpa oss att upprätthålla avståndet genom att skärma av våra iakttagelser i snäva klichéer och fördomar.

Vi har inte under processens gång behandlat stereotypier med arbetsgruppen, vårt fokus har varit helt annanstans, i livsöden, begär, maktdynamik, manipulation, passivitet. Men jag har under arbetets gång blivit medveten om hur mycket skratt och humor som ingår i vårt förhållningssätt till fetischismer. Det är kanske naturligt, sex överlag är ett tacksamt ämne för humor. Och visst är det skönt att emellanåt få skratta tillsammans åt det mänskligt genanta, intima och primitiva. Men kanske vi med den här föreställningen lyckas buckla till eller rucka på en del av våra mest förlegade stereotypier, eller vara med om att skapa nya.

”Jag insåg att han inte förstått vilka spår han lämnat i mig, och att han inte tänkt på att det som hände i Röda rummet kunde vara något grundläggande för en människa.” Citat Kaj Korkea-aho: Röda rummet, Förlaget, 2021

Regissör Milja Sarkola, Helsingfors 6.9.202