Recension: Enoch Arden

Styrkan i poesidrama ligger i internaliserade toner

Pami Karvonen och Oskari Katajisto kommer att framföra poesidramat Enoch Arden, skrivet på 1860-talet.

I det rikliga myllret av medel och effekter har man redan glömt bort att en teaterföreställning kan ta sin publik på ett annat sätt, utan gester och med internaliserade medel. Ett sådant sällsynt fall är dialogen mellan Enoch Arde, en skådespelare och en pianist, på Elsa-scenen i Helsingfors stadsteater.
  Framträdandet är extremt enkelt och asketiskt när det gäller yttre effekter. Det finns bara utrymme för dramatiken som öppnas av orden, musiken av Richard Strauss och Oskari Katajisto, som berättar historien utan att röra handen och i grundpositionen.
  Man kan känna sökandet i allt. Ackompanjerad poesidrama är redan en sällsynthet, och dess författare, Alfred Tennyson, som en gång var mycket känd, verkar tillhöra den särskilda kunskapen hos 1800-talets engelska poesistudenter. Som ett teateruttryck är Pekka Laihos introspektiva tillvägagångssätt också den största jakten på ett alternativ.
  Dramat i sig och dess färger har däremot inte kompromissat. Den uttrycksfulla, mångriktade kärlekshistorien bryter sig loss från den grova framförandet på ett rent och tonalt sätt, och fortsätter på en känslomässig nivå som Pami Karvonens övertygande pianospel. Efter en kort inledande avvänjning märkte jag vid premiären att jag lyssnade på stadierna i den gamla dikten utan att ge upp, med hänsyn till teman som kärlek, vänskap och familj den innehöll.
  Oskari Katajisto verkar inte göra sin presentation mer effektiv på något sätt. Han säger bara. Men monologen är så polerad, så genomtänkt i sina toner, att dess melankoliska, hårda maskulina karaktär förmedlas levande och rörande.
  Skådespelarens framträdande ger plats för ensamhet, föräldralöshet och kompromisslös allvar, vilket känns riktigt bra. Känslor av sorg, längtan och ömhet framträder mycket uttrycksfullt. Men Oskari Katajisto är ännu inte en tungviktsmanifestation av maskulinitet.
  Dikten är egentligen ett fullskaligt drama, en berättelse om livscykeln för tre personer med dess vändningar. Den rymmer konflikten mellan mänsklig vilja och oundvikligt öde, den välbekanta känslan av förutbestämd olycka.
  Dikten öppnar upp dimensioner för de kvalitativa frågorna i en individs liv. Den handlar om val där osjälviskhet är viktigare än ens egna önskningar och livet i sig är något större än de njutningar det erbjuder.
  Berättelsen om Enoch Arden, den hårda berättelsen om tre vänner, varav en är en flicka, är en värdefull spegel i sin reflekterande visdom, med sin övergivande av beslut och otålighet från denna tid.
  När berättelsen fortskrider för trions utveckling med sig kärlek, äktenskapsval och försörjningsinsatser i filmen. Enoch, som gifte sig med en barndomsvän, går till sjöss efter en olycka som berövat honom hans bröd som fiskare. Hustrun blir ensam kvar med barnen, i ökande trubbel även när inget hörs från Enoch på flera år. Det är en annan väns tur.
  Den vackra, karga berättelsen påminner också om vikten av koncis uttryck som skapare av verbala bilder.

  Enoch Arden
  Premiär på Elsa-scenen på Helsingfors stadsteater 19.4.2001.
  Manus: Alfred Tennyson, översättning: Jussi Törnwall, Pekka Laiho, musik: Richard Strauss, regissör: Pekka Laiho, visualisering: Sari Salmela, berättare: Oskari Katajisto, pianist: Pami Karvonen.