Recension: Kultalampi

– –

Det gamla är bättre

Ernest Thompson: Golden Pond. Helsingfors stadsteater, liten scen. Översatt och regisserad av Arto af Hällström. Scenografi och kostymer Samppa Lahdenperä. Rollista: Matti Ranin, Tea Ista, Kristiina Halttu, Jouko Klemettilä, Kari Mattila, Mika Ranin.

Golden Pond är en av de amerikanska pjäser som är mest känd för sin filmversion. Helsingfors stadsteater
verkar ha gillat texterna som fått filmlyft, trots allt innehöll den Terrence McNallys Frankie and Johnny för ett par år sedan.

   

Ernest Thompson var bara lite under 30 år gammal när han skrev Kultalampi. Pjäsens huvudroll spelas av en person i mor- och farföräldrars ålder
ett par spelades i filmversionen (1981) av Henry Fonda och Katherine Hepburn.

   

Helsingfors stadsteater och Arto af Hällström har förlitat sig på Matti Ranins och Tea Istas karisma i sin scentolkning
och charm. Båda är skådespelare i sina vanor – om än helt olika – vars scenpersonlighet dominerar
mer en roll än en scenpersona.

   

Till stor del baserad på Ranin och

Istas kväll på Helsingfors stadsteaters Kultalampi kommer. Ranin är grinig och självcentrerad, irriterande envis
Mänskligheten är pjäsens centrala spänning.

   

Tea Ista är en balanserande make som tolererar sin man och tar hand om honom mer och mer. Ista gör sin roll som vanligt
gestikulerade lite självsäkert och talade med nasal röst. Det finns värme och närvaro i båda rollerna.

   

Pjäsens fem akter är indelade i månader om en sommar. Paret kommer för att tillbringa en lång sommar i den idylliska Kultalampi-dammen
Sommarvilla.

   

De andra karaktärerna i berättelsen är parets 42-åriga, barnlösa dotter, hennes senaste pojkvän, hans tonårsson och
Den lokala brevbäraren, som har varit arvet från min dotters ungdom.

   

Det finns en sorts medberoende: dottern känner alltid att när hon träffar sin far är hon en flicka som aldrig har varit det
vågade växa upp.

   

Bakgrunden är pressen att prestera som projiceras utifrån faderns förväntningar. Avskildhet från den dominerande fadern är inte för familjens mor
Det har inte funnits någon styrka och förståelse.

   

Fadern får ett gott motstånd mot sitt ansträngande beteende från sin dotters stadiga pojkvän och strömmar däremot in i hans trötta kropp
Om en tonårspojkes livsglädje.

   

Thompson vet hur man skriver vardagliga repliker som passar in i skådespelarnas munnar och leder situationer utan ansträngning till de små
dramatiska kollisioner.

   

Det finns mycket i pjäsen

mänsklig värme och konflikter bekanta från vardagslivet, vilka tydligt resonerar med publiken.

   

Pjäsen är rolig på ett igenkännbart sätt, och Arto af Hällström förmedlar situationer genom att känna igen dialogens kvickheter och rytmen
kontrollerande.

   

Trots sin värme och psykologiska relevans är Ernest Thompsons pjäs i grunden ganska lättsam, psykologisk
realism. Dialogen är språkligt dålig och, i värsta fall, väldigt platt på det sätt som dagens tv lyckas.

   

Föreställningen varar två timmar och trekvart, vilket är en halvtimme för långt. Förutom att översätta kunde regissören ha
Det förbättrar också pjäsens ofta bleka dramaturgi och minskar atmosfären som saktar ner rytmen. Det är inte konstigt att filmversionen
Thompson lade bland annat till en båtolycka.

   

Skådespelarna gör det

dock bristfälligt spel. Den havsbjörnsliknande Ranin och den nervöse Ista är som Archie och Edith Bunker från TV-serien Family Is the Worst .

   

Jouko Klemettilä är själv skicklig och får ut mycket av den lilla rollen som den fnittrande brevbäraren. Kristiina Halttu
uttrycksfullt håller tillbaka tillväxtsvårigheterna hos en vuxen dotter.

   

Tonåringen Mika Ranin rör sig och uppträder naturligt på scen, även om han fortfarande är i början av sina skådespelartalanger.

   

Det är glädjande att se att gamla skådespelare får roller som beskriver deras jämnåriga och deras egen generation, särskilt när de spelas
så passande.