Recension: Kaunotar ja Hirviö

REN UNDERHÅLLNING MED EN GYLLENE KANT

Pori Jazz-regissören Jyrki Kangas‘ standardsvar på frågan varför de stora namnen på Skrivarholms scen så sällan hade något med jazz att göra, var att han använde dem för att betala för den mindre publikvänliga jazzdelen av programmet.
Detta är tydligen också våra teaterchefers resonemang. Traditionell talteater drar sällan eller aldrig full sal, vilket musikaler ofta eller alltid gör. Med andra ord är Asko Sarkola “tvingad” att sätta upp en musikal per år på huvudscenen för att kunna göra seriös dramatik på de andra scenerna.
Det betyder inte att musikalen som genre inte också kan vara “seriös”. Det handlar helt om hur det görs. De stora musikalerna i historien är stor konst liksom till exempel opera eller klassisk dramatik, men har alltför ofta lidit av halvfärdiga föreställningar där varken text eller musik har kommit till sin rätt.

Praktfull visualisering

Skönheten och odjuret, baserad på Disneys animation, kan knappast räknas bland de oförglömliga musikalerna. Dessutom är Alan Menkens – tillsammans med låtskrivaren Howard Ashman – ansvarig för bland annat. Little Shop of Horrors – musiken är alltför förutsägbar. Lloyd Webbers kliché i de mer känslosamma numren, fräschare i de pastichade dans- och massscenerna.
Å andra sidan får denna nuvarande version nästan full pott både i hur den utnyttjar scenens tekniska möjligheter och i den visuella miljön, där ingen ansträngning har sparats på med praktfulla kostymer och fantasifulla, smidigt rörliga scenografier.
Och varför inte? En saga ska se ut som en saga. Fantastisk, kryddad med magiska ingredienser, färgstarkt drömsk och realistisk i rätt proportioner och, där det behövdes, passande kusligt. Och förstås; moraliskt uppbyggande utan att bli pekaraktig.
Allt detta hade noggrant tagits i beaktande av Hans Berndtsson, som gjort samma musikal i Stockholm och Göteborg, samt Katariina Kirjavainen i regi och scenografi, som inkluderade en fruktbar syntes av Gunilla Olsson Karlssons väloljade koreografi och Sari Salmelas utsökta kostymer – karaktärerna inkluderade tekanna, byråer och stadiga klockor, samt ljus och dammvippor!
Och som en ljusglimt till allt; ett välspelat, sjungande, absolut festligt galleri med Marika Westerling som en förtrollande och energisk Bella, Kari Arfman som ett odjur man lätt tycker synd om, och Mikko Vihma som tjuven Gaston, som åtminstone är lika lätt att verkligen ogilla. Risto Kaskilahti är ovärderlig som ett franskt ljus som bryter ljuset, liksom Jaana Mäntynen som en chiffon med stabil underhållning
operadivor.


Stabil underhållning

När Henrik Wikströms huvud sticker ut ur orkesterdiket kan man oftast slappna av när det gäller musikaliska delen, och denna gång är inget undantag. Menkens välorkestrerade partitur genomfördes enligt alla konstens regler, och samspelet mellan Wikström och skådespelarna gick smidigt.

Skönheten och odjuret är en megaproduktion i ordets rätta bemärkelse. Ändå blir den aldrig megaloman, bullrig eller överdrivet sentimental, och idén att låta kärlekens triumf gestaltas genom en intim pas de deux (Sini Mäenpää/Kai Lähdesmäki) var betydelsefull för hela föreställningen.
Självklart är det ren underhållning, men när det görs med sådan solid professionalism och en känslig balans mellan allvar och humor måste man bara ge upp. Och självklart, det finns moral att ta med sig hem. Till exempel att låna regissören, bekräfta tolerans och minnas att rädslan för främlingen aldrig kan övervinnas genom hat.