Recension: Missä kuljimme kerran

Kriget bryter både arbetare och borgarklassen

Kjell Westön Det Finlandiaprisbelönade mästerverket Where We Walked Once Upon a Time berättar historien om många människors öden. De förenas av den tid de lever i och staden de bor i, de reser.

Westö skildrar borgerskapet och arbetarklassen i Helsingfors, som lever i tro på framtiden och i internationaliseringens frenesi, tills inbördeskriget grymt avbryter deras drömmar.
Westös roman har flera teman, men krigets påverkan, särskilt inbördeskriget, på människor är mycket viktig. Kari Heiskanen har dramatiserat Westös roman och regisserat hans tolkning för den stora scenen på Helsingfors stadsteater.

Resultatet är imponerande, och Heiskanen måste också tackas för sitt snabba agerande: romanen publicerades inte förrän 2006.

Heiskanen har skrivit dialog, lagt till händelser, tagit bort något, men tolkningen är mycket trogen originalverket. Både romanen och pjäsen är freskoliknande; en metafor för detta i texterna är att den centrala personen, Eccu Widing, agerar som fotograf.

Heiskanen regisserar precis, och rytmen samt användningen av den stora scenen är oklanderlig. Arbetet har underlättats av en fin ensemble: Pekka Valkeejärvi, Leena Rapola, Niko Saarela, Vuokko Hovatta, Eero Aho ̧ Ursula Salo, faktiskt agerar alla briljant. Man kan inte undgå att nämna den underbara Pekka Huotari som en verkligt irriterande Cedi Lilliehjelmi.


Where We Once Walked är inte bara en beskrivning av Helsingfors och klasssamhället, utan också en berättelse om karaktärernas utveckling. Den mest gripande skildringen av pjäsadaptionen är relationen mellan den cyniske humanisten Ivar Grandell (Valkeejärvi) och den sjunkande skådespelerskan Henriette Hultqvist (Rapola).

Genom att ta bort lite mer från många ingredienser tror jag att Heiskanen också kunde ha lyft fram Lucie Lilliehjelms (Hovatta) relation med Allu Kajander (Saarela) och Lucie Lilliehjelms fascinerande person i allmänhet. Nu, förutom Ivar Grandell, ligger fokus särskilt på Eccu Widing (Aho) – av en anledning, förstås, det är därför hans sammanbrott är rörande.

När Eccu Widings dekadens fördjupas bjuder scenen också på den finaste kokainanvändningsscenen man kan tänka sig.