Recension: High School Musical
Gymnasiemusikal
En evig förälskelse ringer
Att Finland har resurser att starta en ungdomsmusikal i den stora världens stil är inte längre nyheter. Det finns redan bevis. Men det faktum att det finns tillräckligt med potential i den utsträckning som Helsingfors stadsteaters HSM-projekt har visat är ett litet mirakel. Åtminstone alla de hundratals unga som har anmält sig till auditionerna och de utvalda artisterna rör sig för deras nöjes skull, med en utmaning och utan att ge “volym”. Multikulturalism och talang finns både i musikalitet och uttrycksfulla färdigheter. Självklart är gruppen ett litet urval av landets ungdomar, men som sådan är det ett ganska övertygande svar för dem som oroar sig för avkomman, dess fysiska tillstånd och brist på stimulans.
Teatern, som utvidgas till många sektorer, är naturligtvis medvetet i rörelse i denna typ av produktion. Den nya publiken ökar genom att närma sig den både från ögon- och ljudnivå.
Gymnasiet Musikalen öppnade höstsäsongen på Helsingfors stadsteater på stor skala. Hela upplägget har gjorts med omsorg, allt fungerar. Kläderna är roliga, från de lösaste hiphop-outfitsen till de mest snåla sportbyxorna, och från glittret i överdrivna showkläder till Chaplin-liknande blygsamhet. Musiken har en scenfyllande kraft och koreografin sprakar som ett tomtebloss. Dansarnas individuella färdigheter har beaktats, små pauser är tillåtna.
Gabriellas (Yasmine Yamajako) och Troys (Jukka Nylund) solister och duetter låter vackert. Mjuka, personliga tolkningar. Ett bra val av roll även utifrån.
Och min överväldigande favorit bland danserna var basketlagets styrkeuppvisning, element av funk, street dance och hiphop har blandats med skicklighet och glädje.
Lek och humor tonar också berättelsen och framförandet i sig. Som tur var. För vad kan man få ut av att maten är något naiv i denna musikal som rör sig genom kontinenterna som en storm. Jag skulle inte gå in i samma mening för att trycka in Gabriella och Troy och Romeo och Julia i samma mening. När en flicka är en lovande vetenskapsman och en pojke är kapten för ett basketlag, skulle man inte tro att det finns oöverstigliga hinder för att bli kär och vara tillsammans. Och det är det inte. Bara lite stenar i barnvagnen.
Precis som i sagan betonar åtminstone HSM goda saker, vänskap, självuppoffring, vikten av laganda. Det finns inte ens tuffingar som motkraft, bara ett par små skurkar, tvillingarna Sharpay (Jennie Storbacka) och Ryan (Samuel Harjanne).
Av de komiska karaktärerna är den mest tilltalande för publiken den utmärkta Antti Lang, som som central radiopresentatör strömmar repliker precis som Mertaranta.
Maija-Liisa Peuhu som lärare har också gått in i komedins “slädbacke” utan rädsla. Och den överlever utan en bula.
Bittermandel i botten. När amerikanska filmer också har avskaffat – åtminstone för det mesta – betonade tolkningar av kvinnliga roller som sticker ut med hemskt kvitter, borde finsk musikalteater inte behöva fortsätta den gamla trenden. Hur är det med intonationen i vårt eget språk, varför höja rösten i slutet av ord eller meningar? Det som händer i en vänkrets gäller inte nödvändigtvis på scenen. Förhoppningsvis: ja, Sibirien, eller i det här fallet en teaterskola – undervisar!