Recension: Mies joka kieltäytyi käyttämästä hissiä

TRIPPEL PÖYSTI I LILLAN

Bengt Ahlfors’ Elevator Refuusing har nu översatts till finska med det något stela namnet “Mannen som vägrade använda hissen” med hjälp av artisten Lasse Pöysti. När den monologska skådespelaren också ansvarar för regi kan det med eftertryck sägas att hela föreställningen är klädd av skådespelaren – och mönstret passar kläderna fint.
Bengt Ahlfors pjäs berättar historien om en man som bor ensam i hjärtat av Helsingfors, vars bästa och enda samtalspartner är byggnadens hiss – eller åtminstone är det den bild tittaren får innan ett överraskande och positivt slut. Mannens liv verkar vara en mycket händelselös serie dagar, färgade endast av besök på bröllop och begravningar av okända personer. Modern och hunden har dött, maken har inte kunnat gifta sig.


Pöystis utmärkta, återhållsamma monolog och textens intelligent varma humor bildar en helhet som, i Lillans sympatiska utrymme, kastar ljus över ett mörkt klingande ämne. Ahlfors erbjuder inte bara melankolisk livlöshet, utan öppnar också dörrar till möjligheter för en ensam man med hjälp av absurda sammanträffanden. Den här mannen är ett nytt liv genom sitt imaginära spel, vilket slags liv, det förblir öppet i slutändan.
De som är bekanta med Pöystis scenkonst vet att rynkorna i hans ansikte skapar nya dimensioner i karaktärens mentala rörelser genom att förändras något. Ett nästan omärkligt lyft av ögonlocket, en rysning i kinden – och betraktaren vet genast vilka slags sensationer det mentala landskapet innehåller. Fans av denna typ av scenkonst kommer inte att bli besvikna när de ser Lillans nya finska översättning.


Att framföra en och en halv timme lång monolog på ett sådant sätt att intensiteten mellan publik och scen är obeveklig är extremt krävande, både fysiskt och mentalt. När Pöysti fortfarande behåller sitt motivs värdighet är konstverket fullbordat.
Kanske är de mest gripande scenerna i pjäsen som skildrar barndomen hos den nu tillbakadragne mannen. Mannens pojkaktighet ser ut som en blyg och blyg stycke som vandrar i en djungel av kommunikationssvårigheter, där hissens skramlande passage ger en trygg medvetenhet om upprepning och frid. Men faran lurar bland de som styr maskinen.
Ahlfors text gör mannen till en djup och känslig person, vars liv skulle ha sett lite annorlunda ut. För andra människor skulle denna trottoar ha haft mycket mer att ge än många högljudda asfaltriddare.