Recension: Mies joka kieltäytyi käyttämästä hissiä

EN PERSON SOM VÄGRAR ANVÄNDA HISSEN TAR MED SIG SIN PUBLIK

Den lilla farfar står på scenkanten och pratar i en och en halv timme. Hela publiken lyssnar förtrollad. Farfar ser ut som en vanlig gammal man med sin bruna pikétröja, och scenografin är bara ett bord och en stol, halvöppna gardiner.
När farfadern är Lasse Pöysti och texten är skriven av regissören-regissören-veteranen för den svenskspråkiga teatern, Bengt Ahlfors, med 30 pjäser, behövs inget mer. Titeln på monologen, Mannen som vägrade använda hissen , väcker nyfikenhet.

DEN GAMLE MANNEN har bott hela sitt liv i samma lägenhet på översta våningen i ett hyreshus i Töölö. Husets hiss har tagit honom upp och ner sedan han var pojke. Förutom de gånger det hade varit för pinsamt i hissen eller när hon blev en person som vägrade ta hissen.
Redan som pojke var mannen ensam, trots att han hade skolkamrater och kollegor. Det fanns en mamma och ett bibliotek, det fanns en hund som hette Kafka och förstås Grace Kelly. Ibland sveps det in sorgliga fakta i skratt, som erkänner en liten människas kamp mot ett meningsfullt liv. Du måste hitta någon att prata med, även i hissen, om det inte finns några andra.

‘TORTURÖS’ ÄR ett ORD som upprepas ofta. Den sammanfattar skyddet av privatliv och skammen i att avslöja pinsamma saker. Från att ha skrattat åt pinsamma saker hoppar mannen plötsligt in i en helt annan känslovärld.

Bengt Ahlfors text, ursprungligen skriven på svenska, är äkta tal. Några reflektioner kring problemen med att framföra en monolog som avbryter berättelsen passar in i föreställningens natur. Berättelsen innehåller all livets brutalitet – mobbning och hån, barndomsminnen som får kattälskare att rysa, rädsla, slutet oundvikligt.
Monologen blir som en godnattsaga tack vare sitt slut. Berättelsen visar sig precis som den gamle mannen trodde: saker spelar roll. Ibland kan motiven bakom våra beslut verka roliga, till och med patetiska. Slutresultatet kan ändå ge precis det du vill ha.

FÖR PUBLIKEN ger en monolog en god stämning. Publikens krav märktes kanske av det överentusiastiska skrattet. Men den varma slutapplåderna förmedlade den glädje som den fina texten och den mästerliga framförandet gav, och som kommer att leva kvar i ditt minne länge.