Recension: Mies joka kieltäytyi käyttämästä hissiä
Lasse Pöysti är teaterns store gamle man
EN ENSAM PERSONS ENDA VÄN ÄR HISSEN
Bengt Ahlfors bok Mannen som vägrade använda hissen – en pjäs skriven för Lasse Pöysti – berättar historien om ensamheten hos en åldrande man och hissen i ett hyreshus i Töölö. Paradoxen är att människor är ensammare mitt i stadens myller än någon annanstans. Pjäsen, som blev en succé på svenska, kommer nu att visas i en finsk version på scenen i Lilla Teatern.
Framträdandet är samtidigt hysteriskt roligt och tårfyllt sorgligt. Pjäsen handlar om människans ultimata och existentialistiska ensamhet, som tröstas av absurda möten i vardagen. Små och vardagliga detaljer odlas smidigt till existentialistiska reflektioner. Lasse Pöysti är ensam på scenen från början till slut, men intensiteten i hans scenkarisma avtar inte en sekund.
Existens är att minnas
Pjäsens självmedvetna struktur understryker att det är en föreställning. Ibland talar Pöysti till publiken och funderar bland annat över monologens kärna: En monolog kräver också en lyssnare, en publik som den riktas till.
Efter hundens död har den gamle mannen i pjäsen pratat med sin enda vän, Enoch i hissen. Efter mannens mammas död är hissen det enda som förbinder nutid och barndom. Men hennes relation till hissen sätts på prov efter att läkaren beordrar att hon måste gå uppför trappan istället för att ta hissen.
Monologen flyter smidigt över till barndomen och tillbaka. Mannen i pjäsen har fortfarande inte glömt de blinda kattungarna som hans mosters make kastade till döds mot en sten. Han undrar vad betydelsen av en existens som slutar våldsamt innan den ens riktigt har börjat. När han är borta kommer ingen att minnas kattungarna som dog en brutal död för 70 år sedan.
Existens handlar om att bli sedd och ha någon som minns. Det svåraste med ensamhet verkar vara bristen på den personen.
Möten vid brevlådan
Förutom hissen finns det en annan viktig referenspunkt i mannens liv; skårerskan Grace Kelly, som till och med föddes samma dag som mannen i pjäsen. På dagen för Grace Kellys död köper han alltid rosor och minns sin idol, vilket till slut leder honom till en märklig situation.
Vår tid illustreras väl av att det är lättare att etablera en relation med en filmstjärna än med en granne. Filmstjärnan är som husets gamla och trogna hiss – den speglar stadigt exakt det du vill se i den. Mannen säger att han en gång skrev in Grace Kellys namn i en internetsökmotor. Resultatet blev tusentals och åter tusentals referenser. Han tror att så många fortfarande kommer att minnas Kelly efter att hon dog, men kommer det finnas något minne av den ensamma mannen?
Å andra sidan styr sociala förväntningar, en slags övervakande Andra, en mans beteende även i ensamheten i ett lägenhetshus, som vid ett möte med en brevbärare genom en brevlåda. Mannen vill inte göra brevbäraren besviken med de antaganden han har föreställt sig och anstränger sig mycket för att uppskatta morgonmötet vid brevlådan.
Den tredje viktiga sekunden i pjäsen, The Elevator and Grace Kelly, är en ung flicka som kallar sig Diana och möter en man under skumma omständigheter. Diana svarar inte heller på mannens monolog, utan förblir tyst, men lyssnar flytande.
Mannen funderar över livets slumpmässighet, men leds också av osannolika sammanträffanden. Till slut lättas mannens ensamhet på ett överraskande sätt.