Recension: Amadeus

MAGNIFIK AMADEUS VID LILLAN

Vårens stora investering i Lilla Teatern, Peter Shaffers Amadeus regisserad av Erik Söderblom, är en magnifik upplevelse. Texten erbjuder både djupa existentiella tankar och lättsam humor, och den intelligenta regin får den framstående ensemblen att ge allt de har.

Visuellt är spektaklet en fröjd för ögat med vackra kostymer, fina masker, stilfull scenografi och atmosfärisk belysning. Allt kryddat med Mozarts odödliga musik, förstås. Amadeus är en fest för alla sinnen.

Pjäsen utspelar sig under den sista timmen av Salieris liv när han undersöker sig själv och gör upp med sin Gud. Tidigare i livet har han fått allt han önskat sig i form av framgång som kompositör och han har listigt lyckats kasta sin värsta rival Mozart i ruin, bara för att slutligen tvingas inse att Mozarts musik, missförstådd av hans samtida, ändå kommer att överleva hans egen.

Gammalt är äldst


Pekka Strang ger en imponerande tolkning av den bittra och fascinerande Salieri, medan hans ständiga partner Sampo Sarkola gör sin Mozart till en charmig men lat bynarr med en förkärlek för prutt- och bajshumor (vilket faktiskt sägs ha varit vanligt redan i Mozarts barndomshem). Herrarna tävlar inte bara om musikalisk framgång och gunst hos kejsare och frimurare, utan också om kvinnor – Mozart tar sig an Salieris sångstudent och älskarinna Katerina Cavalieri (en rolig och vacker sjungande Kaisa Ranta från Sibeliusakademin) och som hämnd försöker Salieri attackera Mozarts fästmö och senare hustru Constanze Weber (tolkad med humor och värme av Nina Kaipainen).

Calle Öhman visar att den gamle är den äldste i sin roll som beskyddare kejsar Josef II. Hans sätt att gå och tala, hans ansiktsuttryck är perfekta – minsta ögonrörelse är väl genomtänkt. Rabbe Smedlund, Lilga Kovanko, Joachim Wigelius och Patrick Henriksen spelar båda hovmän och Venticello, alla extremt komiska och tagna av strömmen. Emil Holmström från Sibeliusakademin erbjuder skickligt pianospel som pianist och framför även Mr. Sommer – musikstudenterna alternerar i sina roller med andra elever.

Visuellt tilltalande

City Theatres kostymdesigner Sari Salmela imponerar med en skapelse som är mer fantastisk än den andra, både glada kostymer och vackra kostymer i underbara tyger – till och med männen får glittra en gång.

Klädernas elegans kompletteras väl av Jutta Kainulainens skickliga masker och Tanja Hynninens osannolika peruker. Kaisa Rasilas stilfulla scenografi består av några välvalda möbler, vackert målade bakgrundsskärmar, skåp som bland annat innehåller en varietéteater, och skyltdockor med olika scenkostymer kan skymtas i bakgrunden mot en molnig himmel.

Bilden kompletteras av Paavo Kykkänen’s atmosfäriska ljussättning, och ljudteknikern Eradj Nazimov får Mozarts vackra musik att låta njutbar – du kan höra musik från Ensamvargen från Seraglio, Figaros bröllop, Trollflöjten och Don Juan, bland andra.

Efter drygt tre timmar i auditoriet brukar folk oftast gå upp och gå ut. Den här gången önskar du bara att du kunde spola tillbaka serien och börja titta på den från början. Sällan har jag känt mig så exalterad och inspirerad efter en föreställning. Man kan bara glädjas åt att Erik Söderblom äntligen har börjat regissera på svenska också och hoppas att han fortsätter med det.