Recension: XPSD

Laddad insats som ger gåshud

Äntligen! XPSD har landat i Stockholm efter en turné med Riksteatern. Sedan publiken fick ett prov på stycket under Parkteaterns dansmånad har stunden varit mycket efterlängtad. Och förväntningarna uppfylls – XPSD, skapat för Helsinki Dance Company och KKVarnström & Co., är precis lika bra som augustitrailern antydde.

Återigen visar Kvarnström, som gjorde en stark comeback efter sin chefsposition på Dansens hus med låten Destruction 2008, att han har en djup förståelse för koreografisk komposition. Något som inte längre är säkert i en dansmiljö dominerad av mer experimentella former och föreställningar.

Rummet bärs bort av dansarna och Vesa Elliläs ljus, som låter kropparna dyka upp och försvinna. Jukka Rintamäkis musik bidrar också till en existentiell baston; en rå puls som dramatiskt ökar med tempot och lager av ringar som skapar ett komplext nät, innan den slutligen reduceras till bara ett eko. Även om det tunna basljudet mot slutet nog borde tillskrivas högtalarna.

Titelns ordlek på bokstäver uttalas “Exposed”. Dansarna exponeras för känslor, varandra och oss i sina genomskinliga toppar med höga kragar och inslag av glitter. Erika Turunen skapade en typ av glambarock som smälter samman med koreografins många intrikata, speglande varianter av ensembledanser, trios och duetter.

XPSD har två definierade delar. För det första, den kollektivitet den lyfter fram. De sex dansarna bildar skiftande mönster med synkroniserade rörelser, golvkedjereaktioner med accenter i armar och händer. Gesten med bröstkorgen, som om de vill öppna sig för världen, återkommer. Som kontrast lyfter de varandra i eleganta flöden, en sensuell interaktion där kön släcks.

Stycket är fullt av huggna “Kvarnströmania”, en distinkt och graciös kraft som här är milt minnen av balett och squaredans. Formen upprepas med ökad intensitet nära utmattning. Man kan känna bränningen, se svetten flyga i en förvånansvärt galen utdragen crescendo.

Efter denna upprepade utmattning dyker individer och relationer upp och sinnena fokuseras. Duetterna vrider och vänder sig mellan ömhet, tillit och svaghet. Laura Vesterinen och Kai Lähdesmäki är otroligt närvarande i en nära dödsdans av beroende och underkastelse, där hennes styrka slutligen lämnar smärtan bakom sig. Det finns en extrem laddning i nyansernas och dansernas relationer till varandra. Sofia Karlsson flyger in i kavalleristernas armar, men blir plötsligt lämnad ensam bland vända huvuden.

XPSD slutar med en vördnad som får dig att vilja buga tillbaka. Det är dans av utmärkt kvalitet, så typisk för sin skapare och så sammansmält av sina tolkare att det ger dig gåshud.