Recension: XPSD

Kenneth Kvarnströms senaste arbete för XPSD Helsinki Dance Company lever upp till de förväntningar som satts på det. Det är precis den typ av prestation vi är vana vid att se från honom i positiv mening.

Ett dansverk som är färdigt ner till minsta detalj, repeterat till säkerhet och innehåller mycket rörelse, där de olika komponenterna i helheten både är konstnärligt oberoende och i balans med varandra.

Scenen är så enkel som möjligt, endast den vita rektangeln av golvet i ett annars svart utrymme. Tomhet, till vilken variationen av ljus och skuggor, gränser och form förs av Vesa Elliläs vita och gulaktiga ljus.

Samma minimalism fortsätter i Erika Turunens kostymer, som, med undantag för de vita ärmarna på Valtteri Raekallios mytiska kvinnliga figur, är helt svarta. Men på inget sätt tråkigt svart. De dekorativa mönstren på kostymerna och, framför allt, dansarnas fågelliknande kragar innehåller referenser till barocken.

Samma dekorativitet och överflöd som 1600-talets hovdanser finns också i Kvarnströms rörelsespråk. Det är mycket rörelse, ibland till och med kaskader. Den är både starkt fysisk och polerad med mjuk sensualitet på samma gång. Denna kombination skapar en viss känsla av mysticism eller hot. Som om det vore under ytan är något annat än det som visas menat hela tiden.

Hypnotisk atmosfär

Det oändliga men tätt kontrollerade rörelseflödet, där vissa gester och rörelsefraser upprepas då och då, skapar en hypnotisk atmosfär, ett sug som fångar betraktaren. Denna hypnos förstärks av Jukka Rintamäkis mörkt klingande matta som fyller hela rummet och rullar framåt med oemotståndlig kraft.

Även om XPSD (eXPoSeD), som avslöjas och delas, i grunden är ett handlingslöst, rent rörelsebaserat verk, finns det mycket starkt innehåll i dess olika scener. En av de vackraste är den grova duetten mellan Inka Tiitinen och Kai Lähdesmäki, som skildrar att ge upp och att ta slut.

Annars är alla dansare helt briljanta. Den kompakta prestandan, som varar drygt en timme, är både fysiskt krävande och tekniskt krävande.

Sofia Karlsson, Heidi Naakka, Mikko Lampinen samt Tiitinen, Lähdesmäki och Raekallio är alla fantastiska i sin närvaro och avslutar sina rörelser. Deras dans har kraft och mörker som finns i verket, men också rörelsens klarhet och säkerheten i en helhet djupt inne i kärnan. De är ett med arbetet och framförandet.