Recension: XPSD

Kvarnströms magnifika, mörka XPSD

Kenneth Kvarnströms senaste verk XPSD för Helsingfors danskompani lever upp till alla förväntningar. Det är precis den typ av upplyftande framträdande som vi har vant oss vid att se från honom. Detta dansverk är fint utformat ner till minsta detalj och repeterat som andra natur, innehållande mycket rörelse där de olika delarna av helheten är konstnärligt oberoende men hålls i ömsesidig jämvikt.

Scenen är så förenklad som möjligt, med endast en avlång vit scen på en annars svart scen. Ett tomrum som upptas av ljus och skuggor, definition och former som förs in av Vesa Elliläs vita och gulaktiga ljus.

Samma minimalism fortsätter i Erika Turunens kostymer som är helt svarta förutom de vita ärmarna på Valtteri Raekallios mytiska kvinnliga karaktär. Den här svarta är inte alls tråkig. Broderiet på kostymerna och särskilt de fågelliknande halsbitarna hos dansarna verkar anspela på barocken.

Samma 1600-talshovdansens dekorativitet och frodighet finns också i Kvarnströms rörelsespråk. Det finns ett överflöd av rörelse, ibland strömmar det in. Den är samtidigt både starkt fysisk, men ändå slipad med en mjuk sensualitet. Denna kombination väcker en känsla av mystik och hot. Det är som om det ständigt finns något under ytan som inte syns på utsidan.

En hypnotisk atmosfär

Ett oändligt, men mycket kontrollerat rörelseflöde, där vissa gester och motoriska fraser upprepas då och då, skapar en hypnotisk atmosfär; ett sug som fängslar betraktaren. Denna hypnotiska atmosfär förstärks av Jukka Rintamäkis mörka ljudfilt som omsluter hela rummet och rör sig framåt med en stor, okontrollerbar kraft.

Även om XPSD (eXPoSeD), exponerat och delat, saknar handling och är ett verk som enbart bygger på rörelse, har dess scener starkt innehåll. En av de vackraste är Inka Tiitinen och Kai Lähdesmäkis råt känsliga duett som skildrar frigörelse och avslut.

Alla dansare är utmärkta, för den delen. Denna täta föreställning varar lite mer än en timme och är fysiskt ansträngande och tekniskt krävande.

Sofia Karlsson, Heidi Naakka, Mikko Lampinen delar den magnifika närvaron och fullt färdiga rörelsen hos Tiitinen, Lähdesmäki och Raekallio. Deras dans har en kraft och mörker som passar verket, men också en klarhet i rörelse och självförtroende hos en varelse internaliserad till kärnan. De är obehindrat ett med verket och prestationen.