Recension: XPSD

Metrosexuella jag

Tanztheater International tog fart igår kväll i stor skala med Kenneth Kvarnström

Öppet och hur: Kenneth Kvarnström imponerar på orangeriet med en dans som överskrider tiden.

HANOVER. En magisk form i svart frigör en silverring. Den snurrar i en strålkastare, samtidigt som formen dyker upp i en annan. En doft av magi svävar genom Orangeriet; De elektroniska ljuden stiger nästan högtidligt. Dansarna bär barockliknande fjäderkragar högt upp på halsen och metrosexuella trikoshudar under. Deras steg kunde ha inspirerats av menuetterna; Dessa bågar, de utsträckta fingrarna. De konsumeras radikalt här och nu, i nästan mekaniskt precisa vridningar, lyft och vändningar, allt drivet av musikens pulserande beat.

Det är faktiskt “Tanztheater i snabbfilen”, som festivalchefen Christiane Winter citerade i en online-journal i sitt introduktionstal om jubileumsfestivalen. Under 25 år har hon och hennes team gjort Tanztheater International till en nationell favorit, där internationella kompanier, som hon uttryckte det, tillåter “sina dansuttryck av tid att tala för sig själva”. Borgmästare Stephan Weil uppskattade också gruppens briljans. Utan den hade det varit omöjligt att se en förstklassig dansteaterföreställning som XPSD av Kenneth Kvarnström i samarbete med Helsingfors danskompani i Hannover.

Kvarnström berättar om de ständiga händelserna mellan tiderna på ett kargt vitt plan som ett tomt blad. Han berättar om att hitta och driva bort, om konfrontationer. De precisa danslinjerna flätas samman, bryts loss och studsar mot varandra. Koreografen bygger upp konflikter mellan dansarna upprepade gånger; en med de andra fem, två med fyra. De bildar mönster med varandra med ett unikt neutralt, vilset uttryck.

Kvarnström förklarade på ett pressmöte kvällen före programmet att han inte ville använda några gamla steg förutom de “klassiska” i “XPSD”. Det blev alldeles för tydligt. De roller han tilldelat dansarna är inte mindre fascinerande. Ofta blir de två kvinnliga dansarna till och med de som lyfter de fyra manliga. Ett spel av jämlikar blir det, som når sin höjdpunkt i en jämn, poetisk dubbel pas de deux med två par.

Men ju längre kvällen går, desto mer påtaglig blir påfrestningen. Kvarnström visar verklig utmattning. Den melankoli och mystik som nästan hotfullt vilar över produktionen ger verket en ganska rörande äkthet. Detta verk känns så snabbt i svartvitt att det garanterat påverkar alla. Utmärkt öppning.