Recension: XPSD

Ritualistiska rörelsevärldar

För publiken som är bekanta med koreografen Kenneth Kvarnströms verk har Xpsd (kombinationen av bokstäver står för föreställningens konceptuella teman om exponerade och deriverade) relativt lite nytt att erbjuda. Den tydligt polerade och välbalanserade slutformen, eller designen, ger ett samtidigt vitalt och kristalliserat intryck i sin helhet såväl som sina detaljer. Återigen kontrasteras scenografin skarpt i svartvitt med atmosfärisk ljudteknik och ljussättning som hjälper till att skapa djupare mening och struktur. Den befolkas av en intensivt passionerad och samspelt grupp dansare som inte håller tillbaka i någon scen.

Dessa välbekanta premisser ger upphov till en intensiv, uttrycksfull och kontinuerlig väv av rörelse, som blir alltmer suggestiv. Hela verket verkar vara fullt av material, samtidigt som det lyckas göra ett stramt och minimalistiskt intryck. Jag fann kontrasterna och suggestiviteten fängslande och började njuta mer och mer av rytmen, liksom rörelserna i sig, med deras fina detaljer och kraft.
Jukka Rintamäkis specialkomponerade musik följer koreografins strukturella och dramatiska principer: intim, symbiotisk och ofta underliggande. Vesa Elliläs ljusdesign följer samma spår, helt i linje med konceptet med ett totalkonstverk där delar förstärker varandras effekter.

Framförandet är uppdelat i två delar som är en kommentar till varandra och delar många likheter. Stramheten, harmonin och formaliteten i gruppscenerna verkar vara inspirerade av hovdans. Erika Turunens barockinfluerade, men moderna, kostymer förstärker detta intryck. Den rituella men extatiska rörelsestilen väller upp i kaskader som verkar oförmögna att nå någon lösning utan snarare fastnar i en ständig loop av nya början. Effekten är mystisk och fascinerande.
Denna mystik är ganska typisk för Kvarnströms verk. Dramatisk betydelse är laddad i jämvikten mellan det abstrakta och det narrative, och det är omöjligt att hitta några entydigt tolkande åtkomstpunkter. Det är förstås hela idén.

Tolkningen och tolkningen av de sex dansarna är för mig höjdpunkten på föreställningen. Sofia Karlsson, Mikko Lampinen, Heidi Naakka, Kai Lähdesmäki, Valtteri Raekallio och Inka Tiitinen har, både individuellt och tillsammans, förmågan att göra varje enskild scen fräsch och verklig, trots att de ofta balanserar på gränsen till utmattning och cirklar i repetitiva banor. De har gjort rörelserna – i alla sina utsökta detaljer och nyanser – till sina egna; samtidigt som deras personligheter och karisma berikar själva tolkningen avsevärt.