Recension: XPSD
Frågan uppstår, vad handlar det om?
Kenneth Kvarnströms XPSD fortsätter den mörka linjen från de senaste årens verk.
Liksom många kompositörer och bildkonstnärer är koreografen Kenneth Kvarnström en skapare som verkar utveckla sin egen, i princip ganska oförändrade konst genom hela sitt arbete. Det har funnits många olika saker inblandade. Ibland till och med komedi, som länge varit påtaglig frånvarande i Kvarnströms verk. XPSD, som är en modern förkortning för “exposed”, fortsätter Kvarnströms mörka, om än kolsvarta, linje från de senaste åren. Från scenens sjunkande mörker framträder en snurrande metallkant. Följande blixtar visar människor i extrema känslotillstånd.
Kvarnström är en designmedveten konstnär. Hon har använt designers, kläddesigners och skulptörer som sina visualiserare. Nu är verkets sparsamma och kontrollerade visuella referenser teaterkostymdesignern Erika Turunens ansvar.
Visualiserarna har skapat sin egen karakteristiska nyans eller smak för varje av Kvarnströms olika verk. Turunens stilfulla kostymer refererar samtidigt till vår tids höga mode och till hovdräkterna från 1600-talet.
Lösningen stödjer de dekorativa detaljerna som är förknippade med Kvarnströms grundläggande rörelsespråk. Allt börjar med koreografens karakteristiska armbågsförlängningar och sammanflätade armböjningar. Men de intrikata gesterna, som påminner om flamencohandgester, ger en ny ton.
Som ofta är fallet i Kvarnströms verk är XPSD:s grundläggande atmosfär hotfullt förväntansfull. Spänningen ökar utan att den någonsin riktigt exploderar. De ljudmattor som skapats av Jukka Rintamäki mullrar och surrar i ihålig metall.
Det är tydligt att Kvarnström är en mästerlig koreograf. Gruppscenerna som framförs i Unisono bryts ner i en intressant asymmetrisk sats när satsen pågår som sista dagen. Dansarna i Helsinki Dance Company gör det strålande i detta lopp.
Allt är utan tvekan vackert och skickligt, men frågan uppstår också vad det egentligen handlar om. I Kvarnströms värld driver människor tillsammans, som om de dras av djurisk magnetism. Dock leder ingen parning till något, förutom utvecklingen av en ny spänningslavin.