Recension: XPSD

Hovdanser på ett samtida språk

K. Kvarnström & Co/Helsinki Danskompani: XPSD. Koreografi av Kenneth Kvarnström, musik av Jukka Rintamäki, ljusdesign av Vesa Ellilä, kostymer av Erika Turunen, hår och smink av Jaana Nykänen. Premiär 20 mars Studio Elsa, Helsingfors stadsteater.

Koreografen Kenneth Kvarnström har en viss konstnärlig signatur som garanterar kvaliteten på hans framträdanden. Även de minsta detaljerna är färdiga, audiovisuella inslagen är medvetna, helhetsvisionen är stram, och rörelsen är en rytmiskt accentuerad och dissekerad kontinuitet.

Allt detta kan beundras i det nya verket där satsserier fortsätter och upprepas, grupperas och rerytmiseras. Dansarna måste ge mycket, och sedan ännu mer.

XPSD, en samproduktion mellan Helsinki Dance Company och Kenneth Kvarnström & Co, involverar tre manliga och tre kvinnliga dansare som upprepar mönster som denna gång låter ekon av 1600-talets hovdanser.

I Kvarnströms händer har menuetter och liknande förvandlats till en samtida dans där andra stöds och lyfts om och om igen, mjukt och med en tillfällig intensitet.

Kvarnström har skickligt bevarat minnen av handrörelser samt dansgruppering i gamla danser, samtidigt som han genererat nya rörelser. Vissa upprepade lager-på-lager-rörelser är mycket imponerande.

Att exponera kostymer

Verkets namn syftar på det engelska ordet exposed. Dess betydelse illustreras särskilt av Erika Turunens magnifika kostymer, som avslöjar eller blottlägger delar av dansarnas kroppar. De svarta kostymerna har några fjädrar, lite glitter och genomskinlig gasbinda, medan de höga halsbanden påminner om hovklädsel.

Jukka Rintamäki, som också är känd för sitt arbete som rockmusiker, ansvarar för musiken. Ljudlandskapet har långa, glidande ljudlaviner och exakt tajmade beats, men omsluter ändå hela publiken med sin minimalism.

XPSD innehåller alla de kraftfulla element som kännetecknar Kvarnström. Dess utmanande koncept förblir dock inte lika krävande genom hela verket.

Föreställningen känns för lång, även om den bara varar en timme, särskilt eftersom det tvådelade verket visar sitt mest intensiva arsenal i första halvan. Slutligen finns det otillräcklig spänning eller växling mellan de två delarna.