Recension: Den Girige
Flirta på Lillan
Det är fantastiskt att Lilla Teatern, under sitt jubileumsår – 70 år – lyckats bli en sådan riktig succé som Moliéres Den Girige. Den kvicka texten flyter i Christer Kihlmans översättning och Neil Hardwicks regi är hysteriskt humoristisk utan att överdriva. Ralf Forsströms scenografi och Sari Salmelas kostymer fulländar den visuella njutningen.
Klassiker saknar ofta det överraskningsmoment som en ny och okänd pjäs kan erbjuda, men Lillans framstående ensemble lyckas verkligen ge liv åt Molières tidlösa text och hålla publiken trollbunden från början till slut med sina utmärkta skådespelarinsatser.
Huvudrollen i Harpagon spelas, precis som för 30 år sedan, av teaterchefen själv, Asko Sarkola, och det är helt enkelt rock’n’roll över mannen. Visserligen känns hans kroppsspråk lite för ungdomligt för en 60-årig man, men Sarkola kompenserar det utmärkt med sina oslagbara ansiktsuttryck och sin röstanvändning.
Välpassande roller
Sonen Cléante spelas också i verkliga livet av sonen Sampo Sarkola, som passar bra i rollen som charmör, medan Åsa Wallenius glänser som dottern Élise.
Dotterns hemliga älskare, Valère, som ständigt vänder sin rock mot vinden för att behaga Harpagonen, spelas med en sting av teaterns konstnärlige ledare Pekka Strang. Den söta Mariane, som både far och son åtrå, är en härlig uppenbarelse i Amanda Löfmans gestaltning. Sixten Lundberg är rolig som den falska kocken Master Jacques som försöker väcka misstankar mot Valère när det i själva verket är den busiga busfrönaren La Flèche som stal Harpagons pengar – sällan har man sett Matts Stenlund så bra i denna roll! Joachim Wigelius spelar poliskommissarien, men glänser framför allt i den lilla rollen som mästare Simon – med en ovärderlig imitation får han ut mycket av sina få minuter på scenen. Pia Runnakko spelar äktenskapsmäklaren Frosine och Eeva-Liisa Haimelin hushållerskan Dame Claude, medan Tom Wentzel och Peik Stenberg alternerar i rollen som Élises försmådda friare Anselme – på premiären såg vi en festlig version med Wentzel med hår vitt som kostymen från topp till tå.
Framgångsrikt totalt sett
The Greedy One är utan tvekan ett av Neil Hardwicks mest framgångsrika regiverk och karaktärsregin är perfekt och lockar publiken till ständiga skratt utan att överrösta eller dra ner textens underliggande allvar. Ralf Forsströms scenografi var också en fröjd för ögat, ett slitet kök extremt realistiskt realiserat, ett gediget hantverk som en fin motvikt till den minimalistiska stilisering som är så vanlig idag. Scenen kompletteras av Sari Salmelas fina kostymer. Lillans Den Greedy är absolut värt ett besök för alla vänner av bra skådespeleri.