Recension: De tio budorden
Med Saanila och Wickström på scenen blir det aldrig tråkigt
Vid denna tidpunkt är varken André Wickström eller Stan Saanila okända personer i den finska humorvärlden. Om du inte har sett dem på scen kan du ha sett dem i respektive TV-serier som “Lilla-Onsdag” och “Nyhetsläckan”. Utöver detta har Wickström också en mer dold allvarlig sida, som oväntat kan dyka upp i olika filmer. Men det är med humor som sitt främsta vapen som vi känner de två herrarna bäst.
Vid premiären av deras nya projekt kallat “De tio budorden – eller skam över den som ger upp” får vi nu se dem tillsammans på scen för första gången. Visserligen har de samarbetat många gånger tidigare, men inte fysiskt på scen. Enligt dem är “De tio budorden” varken stand-up eller revy, utan helt enkelt en humoristisk föreställning.
Det som händer på scenen är extremt minimalistiskt och inramas av en sparsam scenografi. Ingen av dem är egentligen män med storslagna gester, även om det är en överdrift när de visar hur riktig teater är. Wickström och Saanila verkar vara sig själva för det mesta, och det går faktiskt hela vägen utan att bli monotont eller dödt. De diskuterar, föreläser, skämtar och filosoferar om allt mellan himmel och jord. Främst om saker som får oss finlandssvenskar att skratta, nämligen oss själva.
Det humoristiska ögonblicket, eller vad vi nu ska kalla det, börjar med en utbildande genomgång av Guds tio budord och deras betydelse. Vem minns inte de tråkiga katekesläsningarna och referenserna till budordens betydelse? Wickström och Saanila vänder upp och ner på koncepten och sätter budorden i ett helt nytt ljus. Efter att ha avslutat den inledande föreläsningen på 22 minuter börjar man undra hur man nu ska gå vidare? Faller serien platt som en pannkaka mot marken? Nej, du kan slappna av, spänna fast dig och surfa med till Wickströms och Saanilas humoristiska universum.
Det är roligt att skratta åt de stackars killarna som växte upp på 70- och 80-talen med bara två TV-kanaler och inget internet. Saanilas teori om humorbollen och det roliga, som är lite “fel”, är också helt rätt. De får publiken att skratt åt svenskar med tysk accent, dialekter från svensktalande Finland, Star Wars i en österbottensk version eller insändare i västra Uusimaa. Personligen hade jag förväntat mig lite mer politiskt vassa skämt, men herrarna hade tydligt valt att undvika det pågående presidentvalet och andra politiska händelser.
Det är svårt att veta hur mycket som är planerat och hur mycket som är kopplat till och improviserat i stunden. Det är tydligt att början av föreställningen med budorden och slutet med nationalsången i bossa nova-tid är planerad, men vad som händer däremellan kan möjligen variera från tid till annan. En sak är säker, i sällskap med dessa herrar blir det aldrig tråkigt! Om det inte startar en brand, förstås.