Recension: Siiri ja sotkuinen Kerttu
Har andra treåringar haft fan-säsonger? I vårt fall har de varit Mumin, Siiri, Prinsessor, Kycklingar och Nelli-nudlar. När fansen av Siri-böckerna var som hetast på vintern bokade jag biljetter åt oss till Helsingfors stadsteaters Studio Pasila för att se pjäsen Siiri och den röriga kerttu, skriven av Tiina Nopola.
Under den mest intensiva fansäsongen lästes Siiri så många dussintals gånger att barnet faktiskt kunde dem utantill. Hon kunde plocka upp Siri-boken och “läsa” dem från pärm till pärm, det vill säga lista hela texten ord för ord ur minnet. Sedan dess har böcker varit lite vid sidan av när nya fandoms har kommit in i spelet. Det är därför jag undrade lite om pjäsen kunde vara intressant.
Oro var onödig. Flickan sprang för att sätta sig på första raden, fnittrande, hoppade och skrattade. Och precis innan vi lämnade garderoben frågade han när vi skulle komma igen.
Min mamma tyckte också att pjäsen var snabb och rolig. Jag var rädd för att vara falsk innan. Barnteater kan ibland vara en riktig plåga för vuxna, när skådespeleriet är så stort för barn att vuxnas baktänder knarrar. I denna pjäs fanns inget sådant problem, men tolkningen var precis lagom stor. Skådespelarna var bra, och kroppsspråket var bekant från Mervi Lindmans illustrationer – skådespelarna stod åtminstone ibland lutande bakåt och med knäna lätt böjda, vilket är typiskt för Lindmans illustrationer. Karaktärerna liknade sina tecknade förebilder tillräckligt mycket, till och med ett barn kände igen dem innan de introducerades.
Pjäsen Siiri och den röriga kerttu handlar om födelsedagsfesten för Siiris vän lilla Otto, som också besöks av Ottos kusin Kerttu. Lilla Otto tillbringar mer tid med Kerttu än med Siiri, och det får henne att må dåligt, särskilt när Kerttu bryter mot normerna genom att ställa till med oreda och gå bärsärk. Siiri undrar om hon borde bli mer som Kerttu så att Otto skulle tycka mer om henne. Siiri ställer till det, men vad händer: Kerttu dyker upp skinande ren, i en “prinsessklänning”, sa min dotter. I slutändan svär dock flickorna vänskap till varandra.
Den 30 minuter långa pjäsen var precis lagom lång för en småbarn. Det fanns ingen tid att tappa deras uppmärksamhet under pjäsen, men hela publiken tittade ivrigt på pjäsen. Barn fick sitta eller sitta på madrasser längst fram i auditoriet, och det fanns platser reserverade för vuxna längre bak. Föreställningen hade tillräckligt med fängslande sånger, prutthumor och surr så att även de mest klibbiga barnen säkert skulle bli upphetsade.
Föreställningen tog också upp aktuella känslor kring vår tre och ett halvt år gamla pojke. Varför vill någon spela med någon mer än en annan? Är jag tillräckligt bra? Leken gav också barnet ord att bearbeta sina känslor: Igår lekte vi på gården, och grannens barn kom och lekte med oss en stund. Efter att de gått satt min dotter på sin plats och såg olycklig ut. När jag frågade vad som var fel svarade han med pjäsens replik: “Jag vill ha ett barn, vän.” Oerhört rörande.
Efter föreställningen pratade vi om pjäsen. Barnet mindes särskilt när Kerttu kallade Siiri för namn och kastade köttbullar på henne. Att kasta köttbullar gjordes på ett roligt sätt, imiterade slow motion. Samtidigt urvattnade slowmotion-skådespeleriet våldet – ingen fick egentligen något kastad. Barnet var också oroligt för varför den mellersta Otto och den stora Otto-familjären från böckerna inte var där. Hade de inte blivit inbjudna? Jag sa att de andra nog bara hade varit sena till festen och skulle komma senare. Det gick över.
Pjäsen kommer nu att spelas några gånger till under vårsäsongen, och den kommer att återvända till scenen igen i september. Det verkar som att det fortfarande finns några biljetter kvar till föreställningarna. Vi tänkte bjuda in en vän att följa med oss och se pjäsen igen på hösten, på publikens begäran.
Siiri och den röriga Kerttu
Helsingfors stadsteater, Studio Pasilas foajé
Regisserad av Kimmo Virtanen
Manus av Sinikka Nopola
Rollista: Sanna Majuri, Tiina Peltonen och Hannes Suominen
Biljetter 8 €