Recension: Troikka
Marskalken som fånge av sin avbild
Finlands marskalk, baron C. G. E. Mannerheim, har inspirerat författare och filmskapare i sådan utsträckning att folk har börjat tala om Mannerheim-fiktion.
Helsingfors stadsteater bjuder på scenen på en charmig Mannerheim, som lever som fånge i sin egen offentliga bild. Troikka, som hade premiär på Teatteristudio Pasila, är baserad på Jari Tervos roman, som har dramatiserats till en pjäs av Sami Keski-Vähälä.
Det har varit typiskt för den postmoderna behandlingen av framstående historiska personer att de har sänkts ner ur garderoben så att dammet bara flyr. Tervos ironiskt stickande berättarstil har tonats ner något i den pjäsadaption som nu visas. Det gör bara nytta för helheten.
I pjäsen, regisserad av marskalk Kari Rentola, som vaktar sitt rykte, framställs Mannerheim (Carl-Kristian Rundman) som en mänsklig och ensam karaktär som snabbt smickras av militära tjänare.
Den åldrande fältmarskalken är väl medveten om att han för finnar inte bara framstår som svenske utan också som ryss på grund av sitt ursprung, sin utbildning och sitt modersmål. Nationens andliga ledare försöker ta hand om den offentliga bilden, bland annat, genom att vara noga med vilken vinkel han kan fotograferas från.
I pjäsens berättelse befinner vi oss i en tågvagn där marskalken är på väg till 2-årsjubileet av ockupationen av Tammerfors. Han åtföljs av den eleganta lagmästaren Ellen Kataja (Sanna-June Hyde), som har anlänt för att varna Mannerheim för ett mordprojekt som väntar honom.
Samtidigt är Röda Gardet-medlemmen Eljas Rossi (Rauno Ahonen), skickad av Röda officeren Eino Rahja, och hans kamrater också på väg till Tammerfors. Trions uppdrag är att mörda Mannerheim.
Men Rossi har svurit sin mor att han aldrig skulle döda någon och befinner sig därför i en allvarlig moralisk konflikt. Den gladlynte Ignatius (Eero Saarinen) försöker upprätthålla disciplinen på tåget. Hydes briljanta Ellen Kataja tystar ibland båda sina manliga följeslagare med sina vassa kommentarer.
Risto Kaskilahti gör ett lovvärt jobb i sina olika biroller. Leena Rapola är övertygande inte bara som Rahja, utan även i sina andra biroller, både kvinnliga och manliga.
Historien böjer sig till fiktion
Det intressanta med Tervos roman och pjäsen baserad på den är hur historien böjer sig till fiktion i händerna på en skicklig författare. Den utmanande uppgiften för en historisk romanförfattare är att balansera mellan fakta och fiktion. Att beskriva verkligheten som den är eller var är inte bara dramatiskt tråkigt, utan också omöjligt. Å andra sidan vill författaren förbli så trogen verkligheten som möjligt inom berättelsens ramverk.
Enligt reglerna för romankonst måste berättelsen se ut som om den kunde ha hänt. Humor och ironi är alienerande till sin natur. Att skapa satiriska karaktärer är lättare än att vara seriös.
Styrkan i pjäsen Troika ligger i att, även om dess grundläggande tillvägagångssätt är humoristiskt och underhållande, lyckas den skildra sina historiska karaktärer, från Mannerheim till Eljas Ross, som mycket mänskliga varelser. Dessutom är arrangemanget stilfullt. Kärleksaffären mellan marskalken och Ellen Kataja är fantasifullt utförd med textuella medel.
I centrum av kontroversen
Marskalkens publicitetsplåga fortsätter fortfarande. Mannerheim har varit i centrum för kontroverser även under de senaste åren. Marshal of Finland-projektet, finansierat av Yle, syftade till att skaka om hjältemyter 2012 genom att presentera en kenyansk kortfilm där marskalken spelades av den lokala skådespelaren Telley Savalas Otieno.
Kampanjen väckte imponerande rubriker. Innan dess uppstod det en uppståndelse kring animationen The Ural Butterfly från 2008, regisserad av Katarina Lillqvist och medförfattad med Hannu Salama. Anledningen till kontroversen var kortfilmens referenser till homosexualitet.
Hanna Kuusela, som har studerat relationen mellan fiktion och samhälle, säger i en intervju med Yle’s Reading Lamp (13.11.2014) att läsare först och främst bör tolka historiska romaner som tal om tiden för deras publicering.
Ju mer läsaren vet om den historiska bakgrunden till händelserna, desto mer kan han eller hon tolka boken som författarens synsätt. En mer okunnig läsare kan omedvetet anta romanens koncept som de är.
Å andra sidan handlar historiografi också om berättande och ur vems perspektiv det berättas. Kontroversen kring fiktion om historiska personer visar att författaren har lyckats så väl skapa illusionen av realism att läsarna tolkar slutresultatet som om det vore en dokumentär.
Troika är en stilfull, underhållande och intressant pjäs tack vare sitt historisk-politiska tema. Bara för några år sedan kunde en marshal som ger sig ut på ett kvinnligt äventyr på scenen och vaktar sitt rykte ha orsakat någon form av kontrovers. I auditoriet finns det däremot många tomma platser. Kanske säger det den här gången mest om vår tid.