Recension: Billy Elliot

Dansande Hopp

Billy Elliot är en fängslande och smartare musikal än vanligt

Per aspera ad astra. Genom svårigheter till seger. Ett gammalt ordspråk har varit uppmuntran för många människor. Det är också det grundläggande budskapet i många böcker, filmer, pjäser och musikaler. Berättelsen om en begåvad ung person som följer sin dröm trots samhällets svårigheter är en grundläggande berättelse, en stärkande arketyp som noggrant återanvänds i olika varianter, särskilt i populärkulturen.

Ett av de bästa exemplen på detta tema är Billy Elliot. Det är ursprungligen en storfilm som har gjorts om till en storfilmmusikal. Upp till 10 miljoner människor sägs redan ha sett den. Nu kan Billy Elliot ses på finska som en ganska fängslande föreställning på Helsingfors stadsteater.

Faktum är att Billy Elliot är en mer komplex grundberättelse än vanligt om början på en dansares resa. Händelserna baseras på en bitter gruvstrejk i Storbritannien på 1980-talet.

Billys mamma har dött. Han bor med sin mormor och sin far och bror som arbetar i gruvan. Billy boxas, precis som pojkarna i arbetarklassens stad ska göra. Men Billy är inte alls entusiastisk över det.

Av en slump stannar Billy kvar för att titta på en flickbalettklass och blir entusiastisk över dansen. Detta leder till en konflikt med en familj som inte värdesätter att dansa en krona. Det anses vara feminina mäns uppgift när det gäller attityd. Samtidigt inleds en strejk som började med privatiseringen av gruvorna. Det här är de tuffaste tiderna för Margaret Thatchers nyliberalism.

Billys väg till stjärnstatus börjar med en social omvälvning. Gruvindustrin kollapsar, hela industrin och gruvsamhällena försvinner. Billy driver på och samhället ser äntligen Billys kamp som en symbol för en bättre framtid och ger sitt stöd.

I slutet av pjäsen lämnar Billy för Royal Ballet School i London – ursäkta handlingens avslöjande – och Billys far, bror och andra gruvarbetare tar en hiss till jordens djup, som helvete och fördömelse. Symboliken är ovanligt tydlig. En individ måste följa sin egen väg.

Billy Elliot har också barnskådespelare och tre olika ensembler. I föreställningen jag såg spelades huvudrollen av Amos Brotherus och hans gode vän Kasperi Virta. Musik komponerad av Elton John kommer att höras på scen. Regisserad av Markku Nenonen är föreställningen energisk och rörande, med andra ord allt man kan önska sig i en musikal.

Det har förekommit offentliga diskussioner om Billy Elliots språkbruk. Sant, det är mycket svordomar och fula ord (inte de värsta dock) sägs som de görs. Detta är troligen avsett att understryka arbetarklassens sätt att tala i gruvsamhället på 1980-talet. Om det är nödvändigt i dagens Finland är upp till tittaren att avgöra.

Jag brydde mig inte om språket. Åldersrekommendationen för föreställningen är 10 år och uppåt. Det är dock inte en barnpjäs, även om huvudpersonen är ett barn.