Recension: Sylvia

På teatern: Sylvia

På onsdagen fanns det något trevligt att se fram emot igen. På kvällen gick jag mot Studio Pasila och Sylvia. Helsingfors stadsteater har satt upp amerikanen A. R. Gurneys Sylvia (1995), som hade premiär på Studio Pasila den 6 april, så det är en ganska ny pjäs.

Sylvia är en berättelse om ett medelålders par vars barn har gett sig ut i världen. Greg (Jari Pehkonen) hittar en hund, Sylvia (Elina Aalto), i en närliggande park, som omedelbart blir centrum i hans liv. Hans fru Kate (Heidi Herala) smälter inte hunden. Kate tänker att just när de har dörrarna öppna för kvalitetstid tillsammans med kammarorkesterkvällar och fantastiska restaurangmiddagar, så passar inte en hund in i det mönstret. Greg håller inte med. Sylvia är en gåva från Gud till en man som är uttråkad av sitt arbete, vilket han inte tänker ge upp. Greg och Kate hamnar i en maktkamp som verkar ta slut. Sylvia dyrkar Greg och Greg dyrkar Sylvia. Är Kate äktenskapets tredje hjul? Händelserna utvecklas till den punkt där paret tvingas vända sig till hjälp av en relationsterapeut.

Jari Pehkonen, som spelar Greg, är mycket övertygande. En typisk medelålders man som inte ser något problem med Sylvia. Livet går ju som förut. Mannen gör rollen snyggt. Heidi Herala som Kate är briljant. En kvinnas liv faller samman, och hon kan inte hålla ihop bitarna. Herala känner så väl empati för sin roll att även tittaren kan känna kvinnans smärta inombords. Vad händer när mattan dras undan under dina fötter? Vad sägs om Sylvia? Elina Aalto har trängt in i hundens hud på ett fantastiskt sätt. Gester och gnällighet är mycket typiskt för hundar. Det kändes som att hunden var närvarande hela tiden, som den förstås alltid är i en vanlig hundfamilj. Med andra ord erövrade Aalto hela scenen med sin närvaro och fina professionalism.

Pertti Koivula spelar en man som Greg träffar i hundparken. Mannen har en rottweiler och det syns också i mannens utseende. Koivulas roll är utsökt. Mannen spelar tuff, men vid något tillfälle blir även den tuffaste mannen känslig. Koivula är en skådespelare vars närvaro på scenen instinktivt får betraktarens mungipor att höjas uppåt. Spännande och roligt att titta på. Aino Seppo har en dubbel roll i Sylvia. Seppo spelar Kates vän Phyllis och en relationsterapeut. Även om Aino Seppo är en välkänd finsk skådespelerska, minns jag inte att jag sett henne på scen många gånger. Men Seppo är verkligen skicklig. Aino Seppo drog båda rollerna lite för långt på ett sätt som passar en komedi. Kanske den bästa scenen var när Sylvia hoppar mot Phyllis, Aino Seppo lyckas plötsligt framkalla en blandning av avsky och rädsla i Phyllis ansikte.

Sylvia är en mycket funktionell pjäs. Regissören har fått skådespelarna att visa sitt bästa på scen. Scenografin och ljussättningen är väl utförda. Största delen av scenen upptogs av parets lägenhet, men en liten del av hundparkens grönområde hade också fått plats bekvämt på scenen. Kostymerna och kamouflaget var också bra. Ett särskilt omnämnande bör ges till parterapeutens glasögon. Wow, vilka glasögon! Jag gillade det.

Sylvia är ett triangeldrama inom komedins ramverk. Även om huvudpersonen i pjäsen är en hund, kunde jag inte låta bli att känna en sting inombords. Det finns en katt i vårt hushåll som styr våra liv på många sätt. Kanske är det värsta när jag och mannen som bor här pratar med varandra genom katten vid en konflikt. Det är inte heller särskilt hälsosamt, men jag kan vara helt säker på att vi inte är de enda vuxna i Finland som beter sig så här. Sylvia är en mycket sanningsenlig och insiktsfull pjäs med underhållande detaljer. Vem som helst i en relation kan hända som Sylvia.

Jag rekommenderar Sylvia särskilt till hundälskare, men leken passar också alla som behöver en paus från vardagen.