Recension: Isä
Livet genom ögonen på en person med minnesstörning – “Vilda västern-vibbar”
★ ★ ★ ★ ★ Arne är en älskvärd gammal man. Där fumlar han runt och letar efter sin armbandsur, som personer med minnesstörningar brukar göra.
Men sedan börjar konstiga saker hända. De kläcker alla något. De letar efter en lägenhet. De övertygar lögner om att vara sanna. De stjäl klockan. De pratar som om de vore mentalt efterblivna. De tar alla dina tillhörigheter.
Vad pågår här? Snart kommer jag vara naken och naken, och jag vet inte ens vad klockan är! Vem är jag? Vad gör jag här?
Pjäsen Fadern av fransmannen Florian Zeller har beskrivits som en tragisk fars och en svart komedi. Lyckligtvis gör ingen av karaktäriseringarna rättvisa åt den fina tolkningen av Helsingfors stadsteater, som tar oss till den skrämmande kärnan av sinnet hos en person med minnesstörning genom att förstå skratt.
Milko Lehtos regi frågar eftertryckligt vad det mänskliga jaget består av. Vad händer med en person när de tappar greppet om vardagslivet och världen börjar försvinna runt dem? Vad är de saker som är meningsfulla och viktiga i slutändan? Vad betyder meningsfullhet i livet i olika stadier av en minnesstörning?
Humor är ett sätt att hantera en minnesstörning, och skratt kan vara befriande, men i denna föreställning bubblar komedin av måttfullhet och empati.
Jag vet inte alls vad som pågår här.
Studio Pasilas premiär betonar perspektivet från en person med en minnesstörning och lyckas göra detta till en mycket personlig upplevelse för tittaren.
När jag tänker på vad som egentligen pågår i pjäsen kan jag identifiera mig med Arnes värld och åtminstone få en glimt av dess förtryckande absurditet. Janne Siltavuoris scenografi stöder illusionen på ett skickligt sätt.
I huvudrollen som Arne speglar Jari Pehkonens ögon hjärtklappande smärta samt den oro och förvirring som sjukdomen orsakar i hela hans väsen. När en person med en minnesstörning är rastlös och irriterad försöker de kommunicera sina tankar och behov med de medel som finns tillgängliga i sjukdomsstadiet. Här gör Pehkonen en stilig roll.
Pjäsen tar hänsyn till att en minnesstörning också är en kris för den drabbades anhöriga. Äkta möten med en närstående och behandling av en person med minnesstörning kräver skicklighet, känslighet och en stor förståelse för personen. Arnes dotter (Vuokko Hovatta) gör allt hon kan men har en mardröm där hon stryper sin far. När hans make frågar om de åtminstone kan prata om något annat ämne, återgår samtalet genast till Arnes vård.
“Vilda västern-känslan,” kommenterar Arne livsstilen runt omkring sig. Ändå utvecklas sjukdomen oåterkalleligt tills jag saknar min mamma längre. Tiden är barmhärtig.
På scenen dämpas ljuset. Men berättelsen tar aldrig slut. Runt om i världen blir en av oss sjuk i minnesstörning var sjunde sekund.