Recension: Tunneli

Ett mästerligt tvärsnitt av livet

Tunneln, koreograferad av Arja Raatikainen för Helsingfors stadsteaters dansgrupp, passar hela livets bild i sin timslånga föreställning och lyckas. Kombinationen av abstrakt och berättande dans ger dansarna möjlighet att visa sina mångsidiga färdigheter.
Arja Raatikainen har förmågan att se och förstå och att forma det till sin egen konst. Fint tempot och med spänningen hela tiden berättar Tunneli historien om en utmärkt dansare som kan ge kristallklar, intelligent uppmärksamhet utan att glömma varm humor. Verket hoppar ohämmat från det tragiska till det komiska, från utskällning till vänskap, från hat till kärlek, från skryt till ömhet.
Användningen av tal, bekant från Raatikainens tidigare verk, smyger sig ibland in nästan obemärkt. Ord blir rörelser och rörelser till ord. Ville Sormunens monolog om en lycklig man, med sina lyckliga leenden och försäkringar, är en härlig parodi på yrkesverksamma som stärker självkänslan.
En helt annan atmosfär tas upp i dialogen mellan Sofia Hill och Janne Marja-aho. Texten är en scen från August Strindbergs Drömpjäs. Stela bugningar, stön och maskinliknande försök till försoning är en passande komisk kontrast till textens plågsamma innehåll.

Enheten mellan visualisering och rörelse
Tülay Schakir, som mottog statens konstpris i år, har tidigare gjort fina visualiseringar för Raatikainens verk. Den här gången är jag särskilt glad över hans förmåga att börja från rörelse, dess riktning och energi. Röda lampor riktade mot fötterna markerar aggressiva steg och trampande. Kriget närmar sig, och den röda bakgrunden tillsammans med Juha Tuiskus ljudmaterial är en chockerande upplevelse.
Förvandlingen av hela bakgrunden och golvet till en liten skärm och prickig datorskärm skickar ett tydligt budskap till publiken om människor som är under kravtryck.

Full av smarta scener
Tunneln är full av scener som man omedelbart vill se igen. Den mjukt rörande kärleksduetten Kaisa Torkkeli och Unto Nuora fortsätter i blått ljus och med Puccinis musik som spelas känslolöst men genuint känslosamt.
Tove Wingren, som ansvarar för det känsliga ögonblicket i föreställningens första scen, sjunger Nino Rotas härliga Tie vackert. Återigen fungerar Raatikainens stil. Dansgruppen, isolerad i ett annat utrymme med hjälp av ljus, förhindrar att stämningen blir för söt.
Tunnelns stämningar förändras snabbt, men de är minnesvärda. Raatikainens koreografi har genomtänkts ända till slutet. Varje dansare har bemästrat sitt spel och är starkt närvarande. Tårfylld och känslig, hysteriskt rolig och otroligt intelligent – The Tunnel är en upplevelse!