Recension: Huonosti vartioitu tyttö

HDC erbjuder utmärkt galenskapsterapi för den mörknande hösten

Jag är ganska säker på att koreografen Jyrki Karttunen visste exakt vad han gjorde när han skapade sitt senaste verk – och log i sitt sinne.

La Fille mal gardée är en av de tidigaste bevarade balettklassikerna från 1700-talet. Ursprungligen är det en komedi om en lantflicka som har sin egen älskare, men som har blivit lovad till någon annan. Efter olika roliga missöden är slutet förstås lyckligt.

Ett dansverk baserat på denna balett skulle säkert väcka intresse hos en bred publik, eftersom det produceras av HDC, det vill säga Helsingfors danskompani, som representerar dansteater och samtida dans.

Å andra sidan är Karttunen som koreograf känd för sin lekfullt milda humor, överraskande och surrealistiska innehåll samt sitt oändligt uppfinningsrika rörelsespråk.

Och ja, slutresultatet är precis så hysteriskt absurt som man kan förvänta sig.

Huvudpersonen, en lantflicka som vill ha något annat än vad som planerats för henne, har behållits från den ursprungliga berättelsen. Resten är ren fantasi.

Miljön är en underbart nostalgisk lantlig bensinstation från 1950-talet, designad av Jukka Huitila, som flickan har fått ta hand om efter sin far. I avlägsna områden är livet ensamt, och till och med elen är ur funktion.

Men den här flickan har en stark vilja och, framför allt, fantasi. Han vill komma bort, till den stora världen och bli en stjärna. Fantasier om olika roller och männen som hänger runt och som har förvandlats till enhörningar och som inte nödvändigtvis vill att hon ska lämna hjälper.

Föreställningen glänser och glittrar framför allt med Heidi Naakka, som spelar flickan. Naakka har förmågan att förvandla sig, han vågar slita och kasta sig in i den, och dessutom är han en utmärkt dansare.

Så sympatiska, lutu och lättsamma som de godisfärgade enhörningarna Jyrki Karttunen, Jyrki Kasper, Mikko Paloniemi och Johannes Purovaara är, är de bara Jackdaws assistenter. Deras uppgift är att lyfta honom upp och till höjderna, även på ett konkret sätt.

Rörelsespråket i verket omfattar nästan allt från balett till musikvideor. Det som gör det njutbart, utöver skickligheten, är den lilla självironiska känslan som syns i allt. Låt oss ta det på allvar, men njut av det och ta det inte på för stort allvar.

The Poorly Guarded Girl är den mest briljanta ljuspunkten på en höstkväll, och den gör på inget sätt narr av originalverket, så långt har denna vansinnigt roliga prestation utvecklats från den.