Recension: Vihainen leski
Låt oss bli fulla! – Pensionärer gör det bästa av sina liv i en pjäs baserad på Minna Lindgrens verk
Musikaler och klassiska pjäser är vana vid att visas på den stora scenen i Helsingfors stadsteater. Scenen är redan en arena för stora känslor och upplevelser tack vare sin storlek. Nu ser vi något annorlunda på scenen än vad vi är vana vid.
Den arga änkan, baserad på romanen av författaren Minna Lindgren, är varken en Disneymusikal eller en rysk klassiker. Det är så typiskt finskt som det kan vara. Det är en berättelse med en smak av liv, med aktiva pensionärer från babyboomers i huvudrollerna.
Alla skådespelare från City Theatre som är minst något 60 år gamla har samlats på scenen: Riitta Havukainen, Kari Mattila, Pia Runnakko och Eija Vilpas. Denna guard har sällan setts i så stort antal på den stora scenen. För det mesta har de medverkat i komedier på små scener, men denna pjäs visar att deras karisma räcker för att fylla även en stor scen.
Särskilt Havukainen, Runnakko och Vilpas är den typen av trio som är obehindrad att titta på. De spelar tre pensionerade vänner som gör det bästa av sina liv, och allt går därefter.
Till exempel blir en yogaklass en riktig fars när damerna tränar bäckenbottenmusklerna, det vill säga sexmusklerna, under ledning av klassledaren, som den frispråkige ledaren sammanfattar. När du lyssnar på Eija Vilppas fniss kan du inte låta bli att skratta själv.
Trogen sin genre från början till slut är The Angry Widow inte en snygg pjäs, utan rå, precis som livet är. Till exempel har sång- och dansnumren inte polerats till slutet. De presenteras med känsla snarare än skicklighet.
Det är just därför pjäsen är så härlig. Den är ärlig med sin jordnära genre från början till slut.
Allt som allt påminner The Angry Widow mig mycket om en sommarteaterföreställning, inte minst eftersom sommaren innan förra året spelades en pjäs baserad på Minna Lindgrens Ehtoolehto-serie på Pyynikki Summer Theatre i Tammerfors. Bland andra uppträdde Eija Vilpas på Pyynikki, som återvänder till rollen som pensionerad dam.
Sommarteatrarna har dock inte möjlighet till de fina tekniska utföranden som kan ses på City Theatres scen. En barrskog reser sig på scenen, där tjocka stammar reser sig stadigt mot teatersalens tak. Stämningen är som i skogen.
Barrträd har också symbolik. De har sett världen i årtionden och har odlat en tjock bark runt sig för att skydda sitt innersta väsen.
Huvudkaraktären Ullis (Riitta Havukainen), som har tagit hand om sin man som vårdare i 12 år, har samlat en liknande rustning runt sig. Hon har stängt all kontakt med omvärlden och fokuserar bara på sin make.
I pjäsen bryts detta skal när mannen är död och kremerad. Ullis har äntligen en chans att leva.
En 70-åring hör inte hemma på ett äldreboende. En arg änka ser på samhället med enorm insikt. 70-åriga pensionärer är fast mellan två världar: de är inte längre involverade i arbetslivet, och de hör egentligen inte heller hemma på ett äldreboende. De är aktiva, även om sjukdom och död redan smyger sig bakom deras ryggar.
Det är dock svårt för barn att förstå sin mammas handlingar. Ullis festar med vänner, dricker och har avslappnade relationer. En arbetande vuxen kan leva ett vildt liv i fred, men det är inte önskvärt för en pensionär.
En pensionerad dam ska vara en söt mormor som skyndar sig att ta hand om sina barnbarn, som bara är en karikatyr. De har vuxit upp i könsneutral bomull och har aldrig hört svordomar i sina liv.
Förutom barnbarnen är fastighetsmäklaren (Martti Manninen) en fantastisk karaktär, som är fullständigt förälskad i en lägenhet i Esbo på 1970-talet. Han fnittrar ohämmat när han går runt i en lägenhet i dess ursprungliga skick. Rollen är helt rolig!
Utöver inslag av en fars som The Real Estate Agent bjuder The Angry Widow på svart humor. Åldrande och död är inte lätta ämnen, men de kan ändå skrattas åt utan större utkik. Detta är grunden för populariteten för Minna Lindgrens böcker och denna pjäs.