Recension: Pieni merenneito

Denna storslagna musikal får man inte missa! – 4 anledningar till varför Helsingfors stadsteaters Den lilla sjöjungfrun är en fängslande föreställning Disneymusikalen Den lilla sjöjungfrun är höstmusikalen 2019. Vi har listat fyra anledningar till varför du bör se verken på Helsingfors stadsteater, oavsett om du är barn, ung eller en något äldre musikalfantast.

Disneys musikal Den lilla sjöjungfrun har äntligen kommit till Finland! Musikalen, som hade premiär på Broadway i New York 2008 och är baserad på en Disneyfilm och en saga av farbror H.C. Andersen, är helt fängslande att se för alla åldrar.

Vi har listat fyra anledningar till varför Helsingfors stadsteaters produktion är värd att se.

1. Imponerande unga stjärnor

Lyckligtvis är tiden då det var svårt att hitta skådespelare i Finland som också kunde dansa och sjunga långt borta. Under de senaste åren har musikaliska publiker vant sig vid att se lysande unga teaterskapare i Finland, vars färdigheter räcker inte bara för scenerna i Finland, utan också för den berömda Broadway eller London.

Helsingfors stadsteaters Den lilla sjöjungfrun kommer återigen att introducera publiken för nya talanger. Sjöjungfrun Ariel spelas av den absolut charmiga Sonja Pajunoja, som inte bara har en underbar röst utan också den beskärning och grace som krävs för rollen som Ariel.

Martti Manninen, som spelar prins Erik, lyckas lika bra i sin egen roll och är en stilig man som får strumporna att rulla i publiken minst lika levande som sjöjungfrurna på scenen – förstås har de skickliga snurrande svansar.

Men enligt min nioåriga följeslagare var den mest lysande personen på scenen 13-årige Alek Pèrez Lahtinen, som spelade Splash Fish, som enligt min följeslagare var rolig, söt och bra på att sjunga och dansa. Rollen som Splash spelas av fyra pojkar, av vilka det var Lahtinens tur vid premiären.

Av de mer erfarna skådespelarna riktas ett särskilt tack till Sanna Saarijärvi, som var fruktansvärt skrämmande, hård och övertygande i rollen som den äckliga häxan Ursula.

Några framträdanden, som Eriks vårdnadshavare Yrjö, plågades av oklar artikulation i taldelarna, men detta kommer troligen att rättas till när spänningen från premiären har lagt sig.

2. De simmar verkligen som fiskar!

Hur simmar sjöjungfrur och fiskar på scenen? Det här var vad min följeslagare tänkte på innan.

På Helsingfors stadsteater hade regissören Samuel Harjanne och koreografen Gunilla Olsson-Karlsson lyckats lösa frågan på ett häpnadsväckande sätt.

Skådespelarna verkade simma både i scener där deras fötter var stadigt på scenen och i scener där de lyftes upp i luften för att “simma” på nästan osynliga kablar. Skådespelarnas rörelser var naturliga och skickliga, till exempel såg Ariels volter i vattnet verkligen ut som om hon simmade i havets djup.

Tittaren undrade hur bra bålmuskler som krävs för att kunna gunga överkroppen i takt med vågorna under hela den 2,5 timmar långa föreställningen.

3. Vilket glitter!

“Man kan aldrig ha för mycket glitter i livet,” sa en av gästerna när han klättrade upp på sin plats innan premiären började. Meningen är förstås sann och var särskilt lämplig för denna tillämpning.

Scenografin, kostymerna, ljussättningen och videodesignen för Den lilla sjöjungfrun var fantastiska bedrifter av Helsingfors stadsteaterteam. Glitteret var Disney-liknande överdrivet, men det passade förstås denna musikal.

“Lite konstigt,” sa min följeslagare vid vissa tillfällen, men som glitterälskare (han skiljer sig inte heller från sina jämnåriga i det avseendet) menade han inte det visuella glittret så mycket som de mest sjublade, delarna av manuset.

4. En berättelse med ett budskap som är relevant än idag

Vi har alla lärt oss förstå lärdomarna från gamla sagor, och Disney har också hållit dem synliga i sina utföranden, ofta mycket understrukna. Den lilla sjöjungfrun är inget undantag. Men som regissören Samuel Harjanne sa i TV-nyheterna före premiären, innehåller Den lilla sjöjungfrun också reflektioner som är särskilt lämpliga för denna tid.

Ariel känner sig inte hemma i sin egen kropp eller i världen hon föddes in i. Det är svårt för en far att acceptera sin dotters längtan efter något annat än det han är van vid. I slutändan övervinner dock sann kärlek alla hinder och Ariel får förvandla sig till den hon vill.

Ett nytt budskap som du kan stanna upp och fundera över när du har torkat bort allt glitter från föreställningen.