Recension: Pieni merenneito

Jag hamnade i en saga

Jag förväntade mig ju trots allt något stort. Jag visste att kostymerna var underbara och scenografin ambitiös, att Den lilla sjöjungfrun var den största musikalen på Helsingfors stadsteater. Under de första tio minuterna eller så såg jag med beundran hur underbart undervattensvärlden har skapats, hur sjöjungfrurna viftar enormt på svansar och händer, och hur smidigt scenen rör sig från havet till ytan.

Med det sjönk jag, sjönk in i en saga. Jag kom inte ihåg att tänka på hur det kunde se ut som om Den lilla sjöjungfrun faktiskt simmade i vattnet. Jag trodde inte för en sekund att skådespelerskan Sanna Saarijärvi skulle spela den onda havshäxan Ursula fantastiskt, för jag tyckte bara att havshäxan Ursula är fruktansvärt vacker. Jag blev förtjust över fjärilarna som flög omkring och de hoppande grodorna och, som tur var, var det till och med fullmåne när prinsen och Ariel rodde.

På vägen hem i tunnelbanan tittade jag inte på min telefon, hemma var TV:n avstängd. Jag förväntade mig mycket av musikalen, men inte att jag skulle ge mig in i sagovärlden på det här sättet som medelålders.

Jag skulle inte vilja lämna därifrån.