Recension: Pieni merenneito

Den lilla sjöjungfrun fick mig att gråta

Förra veckan var jag i Helsingfors i ett par dagar på en ventilations- och teaterresa. I det föregående inlägget finns en berättelse om pjäsen Angry Widow, vars premiär jag kunde gå på i samarbete med Helsingfors stadsteater. En annan föreställning jag besökte på min resa till Helsingfors var musikalen Den lilla sjöjungfrun, också på Helsingfors stadsteater. Jag hade redan köpt en biljett till detta i våras.

Min läsare där på andra sidan skärmen, hand på hjärtat: när grät du senast för att du var så lycklig? För mig hände detta när jag såg finalen av musikalen Den lilla sjöjungfrun. Plötsligt märkte jag bara tårar rinna nerför mina kinder, jag kunde inte göra något åt den känslomässiga turbulensen.

Musikalen erbjuder njutning för alla sinnen. Scenografi, kostym, ljussättning, teknik, musik och skådespeleri – alla områden fungerar briljant. Illusionen av vatten, av undervattensvärlden, är fullständig. Tittaren lämnas att sitta och njuta av allt de ser och hör.

Inte många gånger har jag hört en så vacker sång som den som framförs av dessa havshjältar. Hiio hoi, din låt låter underbar! Skeppet i sig var värt att se, hur det rörde sig och roterade i havet.

Det bästa med musikalen var de spektakulära folkmassscenerna. Glada vibbar, fina och lyckade koreografier, dans, sång, humor… Underbart!! I dessa folksamlingsscener kom överflödet av scenografi, kostymer och smink i förgrunden. Bra jobbat!

Det var roligt att se köksmästare Louis bli behandlad. Baserat på publikens skratt kan man dra slutsatsen att Louis tog med sig sin publik. Jag tycker att kökschefen Louis var den roligaste karaktären i musikalen.

I goda berättelser strider gott och ont. I musikalen Den lilla sjöjungfrun stod alla andra på godhetens sida utom Ursula, havshäxan. Ursula med sina tentakler och hantlangare kan vara lite skrämmande för unga tittare. Personligen gillade jag karaktären Ursula, en riktig Drama Queen!

Som alltid i sagor segrar det goda över det onda och prinsen får sin prinsessa.

Vad fick mig att gråta? Lite bakgrund: jag har två döttrar, nu 24 och 25 år gamla. En av mina döttrar är ung med särskilda behov. Sedan han var barn har han sett alla Disneyfilmer och många gånger. Du kan nog gissa att jag själv har sett nästan alla Disney-filmer. Med mina döttrar har jag varit på Walt Disney on Ice-showen många gånger. Disneys berättelser har blivit bekanta.

Jag blev rörd när jag såg hur min dotter uppskattade och kände fullt ut empati för föreställningen. Allt kröntes av ett regn av tvålbubblor, en underbar klimax. En känsla av lycka sköljde över mig när jag såg min dotters reaktioner, det var definitivt värt att åka hela vägen från Uleborg för att se musikalen. Jag blev också rörd av berättelsen, sann kärlek vinner alltid. Jag blev också rörd av hur perfekt hela teamet av skapare lyckades, hela 10 poäng!

Om du får chansen, gå och se musikalen Den lilla sjöjungfrun. Det finns underbara föreställningar, färg, musik, en underbar sagovärld. Någonstans djupt inne i våra själar finns det där lilla barnet i var och en av oss som älskar berättelser som slutar lyckligt. Den lilla sjöjungfrun är sådan.

Även om det är grått och mörkt, låt oss inte låta det påverka oss! Ett leende på läpparna och positivitet i ditt sinne, nu kör vi!