Recension: Pieni merenneito
Den lilla sjöjungfrun / Helsingfors stadsteater
Först och främst måste jag säga att du ska skaffa din biljett till Den lilla sjöjungfrun nu. De är garanterade att sälja som heta stenar och om du tycker att det är dyrt är varje euro värt det och du är garanterad att få valuta för pengarna.
Detta nästa inlägg skulle också kunna bekräftas med ett ord, och det ordet skulle vara WAU skrivet i största möjliga typsnitt. Jag hade redan en stark känsla av att en hisnande visuell explosion och aldrig tidigare skådade wow-effekter var på väg, men trots det blev jag helt överraskad och efteråt kändes det som att jag verkligen hade ramlat av båten och drivit in i mitten av ett smidigt stim fiskar någonstans bland koraller och alla möjliga marina varelser. Jag undrar när jag fick influensan redan nästa dag, trots värmen lyckades jag bli förkyld. Det är vad du får när du fördjupar dig helt i undervattensvärlden! Så jag har feber när jag skriver detta, så låt de små överdrifterna sjunka ner till det där…
För dem som skulle till premiären var klädkoden “Under the Sea Glamour” och jag blev extremt irriterad över att jag inte äger några havsinspirerade klänningar eller något sådant. Under min morgonarbetsdag hade min man gjort smyckesliknande saker av plastvarelser köpta från Sea Life med nålar, tejp och en häftpistol, så jag hade en rocka på halsen fäst vid min skjorta och en sjöstjärna framför mig, och min följeslagare hade sällskap av en bläckfisk. Om det hade funnits kraftlim hade jag klistrat fast allt i ansiktet och låtsats vara Bill Turner direkt ur The Flying Dutchman (de som sett Pirates of the Caribbean-filmen minns) – och det fick mig att undra vilken sorts avslöjande den tentakelansiktade Davy Jones skulle vara på scenen! På väg till stånden tog vi också lite glitter i ögonvrårna (den röda färgen var inte det mest vettiga, för när jag kom hem på kvällen såg jag ut som om jag blivit ordentligt knuten när mascarorna och flagorna också var på kinderna).
Jag var 19 år när Disneys Lilla sjöjungfrun-tecknade film kom ut, och jag kan inte minnas var och när jag kanske såg filmen för första gången. Jag har mest kommit ihåg Ariels röda hår, den lekfulla Sebastian-krabban och havshäxan Ursula – något dock. För ett år sedan i våras satt jag och snyftade i Sagan om ringen-auditoriet i Åbo, bara för att jag förmodligen aldrig kommer att se något så underbart igen. Jag visste inte då… Nu, i auditoriet, blev jag rörd till tårar under de första minuterna, när teaterns magi svepte med mig. Jag glömde bort projektioner och liknande gimmicks – där var vi bland maneter och fiskar, och så blev jag ordentligt bortförd de följande timmarna och i bubbelregnet på slutet. Perfekt upplevelse!
Den vackert röstade Ariel (Sonja Pajunoja) känner sig inte hemma under havet och hon har samlat på sig en fin samling “mänskliga saker”, hon vet bara inte syftet med de märkliga föremålen. Människornas värld lockar och då och då simmar jungfrun upp till ytan för att längta efter något annat. Vid ett tillfälle seglar ett skepp i närheten, där den spenslige prins Erik (Martti Manninen) och hans besättning fångar Ariels uppmärksamhet. Inte ens prinsen ser sig själv i slottet som lim, utan seglande på haven. Den unge mannens vårdnadshavare Yrjö (Matti Olavi Ranin) har en annan åsikt. Erik står på tröskeln till vuxenlivet och snart bör han hitta en lämplig fru och slå sig till ro. Passande nog slår en storm till på den platsen, en man överbord och vi ser något u-s-k-o-m-a-t-t-o-m-a-n stort och skickligt. Återigen kommer gråten från oss. Erik är på väg att drunkna i lockarna när Ariel simmar in och räddar honom genom att ta upp honom till ytan igen. Ja. Här simmar vi verkligen och gör sådana virvlar av det som om vi vore i viktlös rymd. Jag vet och samtidigt vill jag inte veta hur allt görs, jag vill inte förstöra magin genom att tänka på det mer. Allt är så underbart och vackert att gråta.
Erik vaknar och vill hitta sin ljusröstade räddare. Det är inte så lätt trots allt. Vi måste organisera balen och alla unga flickor som kan sjunga i närheten. Å andra sidan har Ariel kämpat mot myndigheterna och gjort något ganska vilt: i utbyte mot några dagar utan svans i människovärlden har Ariel gett sin vackra röst till Ursula, och om hon inte får en kärlekskyss från prinsen inom en viss tid, är hon dömd för evigt att vara en häxas slav i havets djup. Vilt och spännande! Jag undrar vad som kommer att hända…
Ja, det finns ögongodis. Färgglada kläder och förtrollande set, svansar som guppade här och där i takt med rörelserna hos Ariels systerflock och lite simmande rörelser hela tiden. Stora rockor. Maneter. En enorm haj (Peter Nyberg) med en liten fisk-poss. Bläckfisk. Vilka havskorvar och koralldjur. Måsen Skuutti (Tuukka Leppänen) och resten av det steppdansande måsgänget. Ariels kåpiga lilla fisk Splash (den fängslande Alek Pèrez Lahtinen i första stimmet) med sina skateboards. Grodkör och fjärilar. “Under the Sea” skulle behöva ses tio gånger för att verkligen se alla de stora dansande och dansande karaktärerna, och även det skulle förmodligen inte räcka.
Som barn skrev jag en sagobok (jag har den fortfarande) där en av sagorna heter “När krabban rymmer”. I den springer inte den röda krabban iväg, utan säger att han ska börja skolan i första klass på hösten och vad det annars innebär. Jag tror det var föraningen. Här rymmer den suveränt dockbestyrda Sebastian-krabban (Tero Koponen) och det på rätt sätt när han är på väg att bli uppäten. Därefter följer en traditionell slapstick-liknande jaktscen där en listig krabba skjuter bort och den franske kocken kocken Louis (Tuomas Uusitalo), som bara ögonblick tidigare smygde en lovsång till fisken, försöker fånga varelsen med svart mustasch. Åtminstone saknades det inte på fart! Och ja, nu blev mustaschfläkten bortskämd med mycket arbete!
Vad sägs om “King Muscle and the Underwater Gadgets”? Åh herregud, där var kung Triton (Mikko Vihma) med sina sexpack och släggor, han visste inte riktigt var han skulle titta när gentlemannen flyttade iväg. För ett ögonblick hann jag undra att gnistor verkar flyga även under vatten och att plogen hade en sådan stämning att den kan användas för att få en altarliknande sak gjord av människors tillhörigheter att brinna. Inget är omöjligt att se.
Kanske var det mest jag såg fram emot Ursulas första framträdande och ja, nu är Sanna Saarijärvi i livets rytm och i en sådan roll att kaveldunna är av. Samtidigt är denna Ursula med tentaklerna i ständig rörelse fruktansvärt hemsk och så underbart hemsk. Applåder och jubel ekade i publiken varje gång Ursula gled (eller ska jag säga rullade?) upp på scenen, ackompanjerad av de alltid vackra sprattlande elektriska ålarna Kiero (Antti Timonen) och Liero (Paavo Kääriäinen). Vilken stil och attityd, vilken humor och självironi! #TeamUrsula är en tillgång i höst!
Åh, och det berusande huvudparet, vars självsäkra och övertygande framsteg fick mig att gråta av ren glädje och stolthet. Som tur är har jag kunnat följa bådas karriärer med intresse (delvis av en slump) i flera år. Jag såg Sonja Pajunoja på scen av en slump för första gången våren 2011 med Stage-programmet, och hon fastnade i mitt minne på en gång. Jag såg Martti Manninen, som fortfarande studerade på NÄTY, i Tammerfors teaters Blood Brothers 2013 och vid den tiden förutspådde jag redan att namnet skulle dyka upp, eftersom folk kommer att höra och göra en stor sak av honom igen… Och nu står båda på den stora scenen i Helsingfors stadsteater, sjungande sig rakt till hjärtat och in i nya åskådares medvetande. Det har varit ett stort nöje att följa bådas karriärer och se all utveckling, tillväxt och framgång. Karisma, känslighet, hela det där att vara på scen, kemi – det perfekta valet för huvudparet i musikalen! Jag förutspår fortfarande en fantastisk karriär för dem båda tillsammans och var för sig.
Samuel Harjanne är nu så upptagen med sina instruktioner att han inte kan låta bli att klappa händerna ömt och skapa vågor. Kinky Boots, Billy Elliot, Den lilla sjöjungfrun… Fantastiskt arbete, och särskilt bra arbete från hela teamet! Vilka många arbetstimmar, svett och tårar som redan ligger bakom oss och en lång serie föreställningar väntar. Otroligt arbete från alla håll i varje föreställning, så att vi i publiken kunde sitta, förundras och njuta. En separat applåd till er alla osynliga människor som håller paketet igång och samlat varje ögonblick. Min stora uppskattning!
Jag måste gå och se den igen (faktiskt redan i slutet av september), för i rollen som prins Erik kanske jag kan få se min andra borgensman, Peter Nyberg (som för övrigt är med i Marlonhajens utrustning och ensemble när som helst).
Via denna länk kan du hitta all möjlig extra information och fantastiska trailers, och sedan gå till biljettkontoren. Förresten, jag känner också för att gå till Sea Life för att se alla möjliga havsunderdjur leva!