Recension: Pieni merenneito
Röst för den lilla sjöjungfrun!
Premiären av musikalen Den lilla sjöjungfrun firades på Helsingfors stadsteater den 29.8.2019! Med en trollstav som viftade med en trollstav dök två unga människor upp på scenen, kämpande med sina föräldrars hårda grepp om värderingar. En frestas att överge seglingen till sjöss, medan en annan frestas att bo på land. De unga blir kära i varandra i kollisionen mellan dessa två världar. Till en början är Erik så förtrollad att han inte kan se bortom sin näsa. Han letar bara efter en mystisk röst när han borde lyssna på hela. Han lär sig att lita på rörelsens språk tillsammans med Ariel.
Ariel och Erik (Sonja Pajunoja och Martti Manninen) är tonåringar som håller på att växa upp. Som varje tonåring försöker de acceptera sig själva i förhållande till världen omkring sig. Båda märker hur svårt det är att förena sina egna drömmar med föräldrarnas höga förväntningar och snäva åsikter. De kämpar mot fördomar och strävar efter att bryta sig loss från bojor av tankar. Unga människor försöker stiga upp till ytan, komma ut och andas fritt – att vara sig själva.
Musikalen handlar om att hitta sin egen röst – bokstavligt och bildligt. Ariel och Erik vill vara fria tillsammans. De bryr sig inte om ramen som satts för dem, utan kämpar för att uppnå sina drömmar. De vet hur man kombinerar två olika världar och skapar något eget av det. Vi är alla olika och uttrycker vår essens på vårt eget personliga sätt – trots våra begränsningar och ursprung – eller på grund av dem.
Som en motvikt till hoppet om en bättre framtid i sin ungdom är Ursula (Sanna Saarijärvi) en mäktig kvinna som är fast besluten att överleva med listiga medel. Han är intrasslad i sitt hat och gömmer sig i havets djupaste djup, där inget annat än mörker, bitterhet och bitterhet råder. Han har valt hämndens och badandet i ondskans väg. Ursula känner att världens möjligheter och kvinnorna i hennes tid är orättvisa. Han ser inte att hans sätt att nå sina drömmar är fel. Han är för djupt inne i sina egna mörka tankar. Ursula får kvällens högsta applåder när hon först kliver upp på scenen. Han är en underbar uppenbarelse. Skrämmande, skrämmande och på något märkligt sätt beundransvärt. Sanna Saarijärvi är det perfekta valet för rollen. Han glänser.
Musikalen erbjuder en tankeväckande sida av traditionell komedi som motvikt, det bästa exemplet är den roliga kocken Louis (Tuomas Uusitalo). Hans pravour är att förbereda skaldjur som mat. Inte allt går smidigt när Sebastian (Tero Koponen) dyker upp i köket. Vilken röst den där självutnämnde ryggradslösa killen har, förresten! Vilken röst de flesta har! Jag upplevde stickningar på huden flera gånger! Hur är det med den visuella sidan då! Ur det perspektivet är min favoritscen definitivt när Erik drunknar i havet. Publiken håller andan tillsammans med pojken och stirrar misstroget på utsikten över det oändliga havet som öppnar sig framför deras ögon, ner i vars djup den unge prinsen oundvikligen rullar. Alla frågar i sina sinnen om deras drömmar nu äntligen har undertryckts. Du lägger dig inte ner i någon scen. Musikalen har allt i överflöd. Jag gillade idén att använda dockor i presentationen. Det är en konstform i sig. Jag kan bara föreställa mig hur mycket arbete det har krävt att göra med dockan. Och vad sägs om Ursulas tentaklers flyttare! Jag var berusad av den mystiska koreografin som gav liv åt merinohäxan.
Efter musikalen var jag helt mållös. Jag kände att jag hade upplevt något speciellt.
Pjäserna är underbara eftersom alla kan tolka dem på sitt eget sätt och ur sitt eget perspektiv. Alla tar med sig precis det de behöver i sitt liv just då. Tankarna fokuserar på specifika teman. Blicken dras till andra saker än någon annans. Alla tolkar situationer på sitt eget sätt. Jag tror att det här är en sådan pjäs. Tvetydigt. Något för alla.
Musikalen lämnar dig med en tanke som viskar dig att lyssna på din egen inre röst. Vad drömmer jag om? Vad hindrar mig från att uppnå min dröm? Hur kan jag bana väg mot förverkligandet av en dröm som unga människor?