Recension: Pieni merenneito

Den mycket omtalade Den lilla sjöjungfrun är redan värdig sitt rykte

Helsingfors stadsteater gör sitt bästa

TEATERRECENSION. Helsingfors stadsteaters Den lilla sjöjungfrun är den största musikalproduktionen som någonsin setts i Finland. Scenen förvandlas mot havet som om den lekfullt, musiken är storslagen och storslagen, sångarna träffar varje ton, de dansande sjöjungfrurna flyter i sina rörelser som fiskar i vattnet med sina enorma svansar, och Ariel simmar ovanför scenen med luftakrobatik med otrolig skönhet. Allt kröns av skicklig dockteater och imponerande specialeffekter och videoprojektioner.

I berättelsen, baserad på H. C. Andersens saga och Disneyfilmen, längtar den 16-åriga sjöjungfruprinsessan Ariel efter människovärlden och blir förälskad i människoprinsen. Hennes far, kung Triton, hatar människor eftersom han tror att de är ansvariga för sin makes död. Ariel trotsar sin far, ändrar rösten till ett par ben med hjälp av sin faster Ursula, som blivit förvisad från riket, och börjar längta efter prins Eriks hjärta. Ariel kämpar på tre nivåer: mellan de olika världarna av sjöjungfrur och människor, i sin relation till sin far och i kärlek till prinsen i sina drömmar.

När pjäsen började var min femåriga assistentkritiker tvungen att två gånger försäkra sig om det verkligen fanns vatten i den eller inte. Således hade en autentisk sagovärld under ytan skapats på scenen. Om och om igen gav den roterande flervåningsscenen fler otroliga scenografier och karaktärer som imponerade publiken. I teatern är verkligen allt möjligt!

För mig var den mest spektakulära scenen Eriks fall från skeppet, som föll sönder på scenen på ett ögonblick medan Erik började falla mot havets botten. Men Ariel lyckas rädda henne och snart kommer tittarna att flämta efter andan när Ariel simmar mot havsytan i taket med prinsen under armen.

Det var tydligt fler vuxna än barn i publiken, vilket i sig var synd, eftersom denna musikal är en av de främsta inom finsk barnteater. För en femåring var Ursula redan lite för skrämmande, men för skolbarn är pjäsen definitivt på sitt bästa. Den andra målgruppen är förstås de som blev kära i Ariel i sin egen barndom. Vi verkar nu ha barn i precis rätt ålder, med vilka vi kan glädjas åt hjältarna från vår egen barndom igen.

Populariteten för filmversionen från 1989 grundades till stor del på Alan Menkens komposition. Filmen vann både Oscar för bästa originalmusik och bästa filmlåt, samt Golden Globes. Förutom filmsuccéer har han komponerat ett dussin nya låtar till musikalen, som sjunker in i helheten som en kniv i smör. Alla låtar har översatts på nytt till finska – ännu bättre än i filmen. Med de nya finska översättningarna kommer du att fördjupa dig i publiken och lyssna på berättelsen i särskilt detalj. Sjöng Ursula i filmen om hur hon en efter en satte ut alla sina systrar ur dagarna? Åtminstone minns jag inte att det var så, men i musikalen hörde jag också den historien.

Alla sångare i musikalen är fenomenala. Sanna Saarijärvi är så hemma som en skådespelerska kan vara i rollen som Ursula. I mitt fall spelades Ariel av den alternativa skådespelerskan Sarah Nedergård, som lyckades likna en 16-åring med sina ansiktsuttryck förvånansvärt bra. Sången bar också på mig och gav mig gåshud. Martti Manninen återupprättade sin plats som prinsen i sina drömmar så snart han fick sjunga sitt första solo.

Alek Perez Lahtinen var rolig och matade Splash i hans roll. Jag hade velat se fler barn och unga på scen. Splashen var den enda fisken som människor spelade. Annan fisk och skaldjur producerades genom dockteater. Kung Tritons butler Sebatians dockspelare Tero Koponen lyckades utmärkt i sitt arbete. Även om hon själv hade på sig en spektakulär outfit och smink lyckades hon hela tiden dra uppmärksamhet till sin docka. Paavo Kääriäinen och Antti Timonen, som flyttade Ursulas ålar Kiero och Liero, lyckades också skrämmande väl med sin slingringning.

Ha av hatten för pjäsens regissör, Samuel Harjanne, för en lyckad hel film, men det största tacket går till Peter Ahlqvist, som ansvarade för scenografin och resten av scenografin och scentekniken, vars fenomenala arbete gav liv åt sagan.