Recension: Humiseva harju

The Humming Ridge, regisserad av Lauri Maijala, är en rörande och känslosam

berättelse som jag lärde känna som ung student, på 1970-talet på en internatskola. Det var tentaperiod och jag hade lovat mig själv att så fort alla prov var klarade skulle jag kunna läsa något som inte behövde granskas. När det ögonblicket kom var den första boken jag fick tag på The Humming Ridge och hur den smakade gott.

Jag fördjupade mig i berättelsen och den var etsad i mig. Trots att jag redan hade sett några filmversioner blev jag överlycklig när denna intressanta berättelse inkluderades i repertoaren på Helsingfors stadsteater. Lauri Maijala har gjort en fantastisk regi!

Min favoritskådespelerska Oona Airola är Catherine och hur, så pass att jag blev helt mållös. Det var så underbart att följa den skickliga tolkningen. Den kvinnliga huvudrollen i den nynnande åsen är krävande och hur den serveras, med en sådan miljö att det var riktigt njutbart, varje droppe.
Heathcliff, Catherines hängivna älskare, Markus Järvenpää, glänser i rollen. Först nästan som en skogsbo, och sedan något helt annat. Jag mindes inte ens hur han kunde vara när han var som sämst eller just nu. Otrolig hängivenhet.

Hindley, Catherines bror, vilken roll, när man först är en så envis bror och sedan blir svartsjuk och sedan en make och till slut tappar man förståndet. En ganska bra utveckling som är extremt väl utförd av Markku Haussila. Rollen som hans fru Frances spelas av Vuokko Hovatta.

Alla dessa tillgodoses troget av Nelly. En tjänare som ser och hör allt och verkar vara förnuftets röst, men lyssnar någon på honom? Leena Rapola är trovärdig i sin roll, till och med till den grad att hon väcker sympati. Det är han som ringer doktorn och doktorn kommer. Men vilken sorts läkare, i all sin ibland obehagliga och ibland komiska karaktär, är karaktären som planterats med en antydan till humor. Han är så välklädd att man inte känner igen honom, men han är Rauno Ahonen och lyckas få publiken att skratta.

Herr Earnshaw, barnens pappa, är vänlig som tar dig till Hetcliff, men finns det annars… Matti Olavi Ranin spelar rollen som fadern på ett sätt som gjorde att det var riktigt skrämmande vilket humör han var i vid varje given tidpunkt. En åldrande man med försörjningspliktiga. Inte lätt, men man kan alltid dö ut.

Linton-familjen är en helt annan historia, eftersom de tillhör en helt annan klass. Herr Linton, spelad av Matti Rasila, är rättvis eller är han? Dottern Isabella är ett litet jobb. Sonja Pajunoja spelar en fantastisk roll och vet hur man berättar för hela publiken hur en kvinna som är kär ser ut. I rollen som sin bror Edgar gör Martti Manninen sitt bästa. Det är ett underbart jobb att vara så snäll och vänlig igen tills man bara inte orkar mer. Scenen där han mådde dåligt var förbluffande. Hur kan någon kasta sig in i det? Jag var nästan rädd för hur den kunde falla så, först framåt och sedan bakåt.

Musikern i bakgrunden är Mikko Helenius, ibland med vilket instrument. Det är intressant att utan en annan roll och ändå tillräckligt infiltrerad i berättelsen.

Hela pjäsen var rörande, tankeväckande, hur människans sinne är märkligt, hur det mobiliserar alla känslor och hur det kan bete sig i olika situationer. Den nynnande åsen lever fortfarande och jag hoppas att så många som möjligt kan se hur den gamla klassiska berättelsen lever vidare och fortfarande berättar om oss.

Helsingfors stadsteater har kunnat berätta en gammal historia med alla sina färdigheter, sina briljanta skapare, på ett mycket begripligt sätt. Tack för det! Det var värt att komma från lite längre bort på grund av det. Alla miljöer var så väl genomtänkta!