Recension: Humiseva harju

På den brummande åsen vid Helsingfors stadsteater blåser vind, regn och stormar. Det är där människor föds, älskades, hatas, sparkas, rivs, rasar, gråter, skriker, dör. Hela bilden av ett liv som är påfrestande, men samtidigt erbjuder möjligheter.

The Humming Ridge är Emily Bröntes enda roman. Emily dog vid 30 års ålder av en lungsjukdom. Hennes syster Charlotes roman The Governess, tillsammans med The Humming Ridge, har varit en del av läsböckerna för många unga flickor i min generation. Den intensiva och allomfattande kärlekshistorien tilltalade den unga läsaren. Nu är jag förvånad över vad jag förstod av hela romanen.

På regissören Lauri Maijalas Humming Ridge är inget vanligt. Med hjälp av scenografen Katariina Kirjavainen, kostymdesignern Sari Suominen, ljusdesignern William Iles och ljuddesignern Eradj Nazimov har regissören Lauri Maijala byggt en scenografi på den stora scenen där livets vilda tempo samtidigt är en magisk och mycket realistisk miljö. Upp och ner på skateboarden!

Livet på den surrande åsen – ett hemskt, dystert hus – förändras när familjens far (Matti Ranin) tar med sig en vild pojke från sin resa till staden, som fadern döper efter sin döde bror. Pojken blir Heathcliff (Markus Järvenpää). Familjens son Hindley (Markku Haussila) står inte ut med nykomlingen alls. När Hindley skadar och förolämpar Heathcliff godkänner fadern inte sonens beteende, utan slår och straffar honom gång på gång. En oändlig cykel skapas som inte bryts. Samma man som har velat rädda en liten pojke från säker död är mycket våldsam och skrämmande. Varför?

Catherine (Oona Airola) blir genast förälskad i Heathcliff. De blir ett oskiljaktigt par vars interaktion inte kan hindras av något. När barnen växer upp förvandlas deras tillgivenhet till kärlek, vilket alls accepteras av miljön. Catherine gifter sig enligt sin status och hamnar på ett annat sätt på ett sjukhus än i sitt hem.

I den surrande åsen är det bara hämnd som håller männen uppe. Kvinnor älskar, men enligt uppfattningen om miljön är det alltid fel man. Våldsamma känslor och handlingar rullar från scenen till auditoriet – rampen byggs uppåt i mitten av auditoriet och skådespelarna som “svänger” på den förstärker känslan – jag är mitt i allt, en av dem.

Prestandan är mycket sportig. Skådespelarnas rörelser och hopp är skickliga och avsiktliga. Och på många sätt typiskt för Lauri Maijas instruktioner. Skådespelarnas närvaro och deras kastande från en situation till en annan är fantastisk. Leena Rapola som Nellys tjänare är något helt annat än vad jag tidigare sett i hennes verk. Fantastiskt, precis som att spela mot alla andra.

Oona Airolas Cathy är både känslig och stark på samma gång. Airolas närvaro och hängivna inställning till allt är häpnadsväckande. Där korpar ibland hotade allt, kunde regissören Lauri Maijala ha dykt upp på premiären för det sista tacket i trollkarlskappe och hatt. Det var så magiskt och imponerande!