Recension: Palkkamurhaajan painajainen

Farsartad komedi får skratt att komma upp till ytan

The Hitman’s Nightmare erbjuder sin publik garanterad underhållning där man inte hinner bli uttråkad.

Helsingfors stadsteater levererar vad de lovar i sin introduktionstext: The Hitman’s Nightmare är en farsartad komedi som är stämd till sin topp och fyller en och en halv timme med underhållning.

På scenen öppnas och stängs intilliggande dörrar. Peter Ahlqvists scenografi fungerar från början och varar ända till slutet av föreställningen. Som tur var.

Mannen sätter sig på en stol i hotellrummet och knyter en snara från gardinsnöret. I nästa rum sitter lönnmördaren i sin egen stol och tittar ut över utsikten från fönstret. Den anlitade mördaren Ralph (Santeri Kinnunen) har kommit för att ta hand om ett vittne som anländer till domstolen. Frank (Iikka Forss), som funderar på självmord, överges av sin fru som en ryggsäck som ska filma händelserna i domstolen.

Franks utseende fängslar som en patetisk klängig person. Men en lönnmördares arbete störs och nerverna blir spända. Ralph försöker få Frank ur dagen, men Antti Peltola, som spelar hotellreceptionisten, lyckas förstöra lönnmördarens avsikter.

Missförstånd, skämt och överraskningar följer. Händelserna rullar framåt och får publiken att flämta. Sauli Suonpää, som spelar en polis, är också involverad i händelserna, och hans rörelser på scenen är hänförande: kommer han att överleva benen hela?

Seten sätts också på prov. Actionen påminner på vissa ställen om en amerikansk actionfilm, passande överdrivet. Skratt bryter lätt ut.

Premiären av The Assassin’s Nightmare ägde rum den 6.9.2017 på Arena-scenen.

Manuset är skrivet av Francis Veber, regisserat av Mika Eirtovaara. Förutom Iikka Forss, Santeri Kinnunen, Antti Peltola och Sauli Suonpää ingår i rollistan även Sanna Saarijärvi som Franks fru och Jouko Klemettilä som läkare. Kostymdesign av Elina Kolehmainen, ljusdesign av Kari Leppälä, ljuddesign av Mauri Siirala, kamouflage och frisyr av Jaana Nykänen samt scenografi av Peter Ahlqvist.