Recension: Maratontanssit

Maratondanser, en profetia inom kultursektorn?

Om möjligt kommer jag att följa det direktsända dramat från parlamentet på torsdagseftermiddagar, regeringens frågestund. Och så var det igår, torsdagen 18.4. De ämnen som diskuterades var den krympande sociala tryggheten, nedmonteringen av sjukvården och den försämrade situationen för de underprivilegierade och studenterna. Några av oppositionens tal antydde att ännu tuffare tider var på väg. De fattiga är ockuperade och brödköerna blir längre.

Vad kunde ha krönt mörka idéer bättre än Marathon Dances, fattigdomens universella evangelium, framfört på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater.

Maratondanser är baserad på Horace McCoys roman Shooting Horses från 1935 av Horace McCoy, en produktiv amerikansk manusförfattare. Den filmatiserades av Sydney Pollack 1969. Som teaterföreställning har den varit en framgång över hela världen, bland annat i Finland sedan 1981 (Kom Theatre).

Boken, filmen och teaterföreställningen berättar historien om hur en ny form av underhållning, dansmaraton, uppstod i USA under den stora depressionen på 1930-talet. Dansen kunde pågå i månader, med vilopaus på tio minuter. Däremellan var det lopp, reklampauser och till och med bröllop. Det sista paret som överlevde vann dansen och fick hela 1000 dollar som pris.

Med andra ord, en rörande beskrivning av vart fattigdom och nöd leder en ung person. Inom ramen för regeringens diskussion om utgiftsgränser är valet av repertoar som en knytnäve i ögat för denna tid då de fattiga förvandlas till fattigdom. Heidi Räsänens regi och dramaturgi, Vilma Mattilas  scenografi och Elina Kolehmainens kostymer sa mycket.

Maratondanser är ett studieprojekt som genomförs i samarbete med Degree Programme in Acting vid Teaterakademin vid Helsingfors konstuniversitet. Det är svårt att säga vilken som kommer att gynnas mest, City Theatre eller University of the Arts. Prestationen var så bra att åtminstone ingen av dem förlorade. Scenen är full av liv, rop och dans med omkring tjugo framtida teatermakare, kanske stjärnorna i Putous under de närmaste åren. Vi har ju redan sett ett avsnitt av First Date at the Altar på scenen.

De vårtiga damerna i publiken var glada över att lovande nya skådespelare är på väg även när kulturbudgeten skärs ner. Någon vågar fortfarande.