Recension: Hiirenloukku
Musfälla nu i Helsingfors – den finska versionen av Agatha Christies pjäs är en succé i London
Agatha Christies The Mousetrap spelas i London för entusiastiska publik decennium efter decennium, och nu kommer den framgångsrika pjäsen även att visas på Helsingfors stadsteater i en finskspråkig version.
Kriminalpjäsen The Mouse Trap , skriven av Agatha Christie, har fått ett nästan mytiskt rykte, då den är världens längst spelade pjäs, och dess framgång i London, som började 1952, avbröts endast av coronaviruspandemin. Sedan dess har pjäsen återvänt till scenen i London, och nu kommer den även att visas i Helsingfors på finska, regisserad av Miika Muranen. Målet är att upprätthålla en lång livslängd genom att få allmänheten att svära att tiga om mördaren.
Efter att ha sett båda versionerna skulle jag säga att Mousetrap på Arena-scenen i Helsingfors stadsteater gör bra ifrån sig jämfört med sin London-kusin.
Pjäsen, som utspelar sig i 1950-talets Storbritannien, är en klassisk whodunnit, där jakten på en mördare sker i ett begränsat utrymme. Det unga paret Mollie och Giles Ralston (Elina Keinonen och Severi Saarinen) har öppnat ett pensionat på Monkswell Manor, och de första gästerna anländer under en kraftig snöstorm. Den inledande rushen ackompanjeras av radionyheter om ett mord i London.
Snart kommer huset att vara fullt av människor och de kommer att stanna där, eftersom snösituationen förvärras och det inte längre kommer att vara möjligt att gå in eller ut ur salongen. Mollie och Giles hinner ta emot ett oroande samtal från polisen, men snart är även telefonlinjen nere och det finns inte längre någon kontakt med omvärlden. Men sergeant Trotter (Joel Hirvonen) anländer på skidor och berättar att gärningsmannen bakom mordet i London tros slå till mot Monkswell härnäst.
Hotellgästerna som grälar med varandra är mer misstänksamma än varandra, och tittarens misstankar riktas åt många olika håll. Alla närvarande verkar ha något att dölja. Kommer de fortfarande att kunna samla sig och lösa fallet? Du kan inte ta dig till platsen längre, men tänk om mördaren redan är i herrgården – hur många gånger kommer han till slut kunna slå till innan hjälptrupperna anländer?
Den finska översättningen av berättelsen (av Aino Piirola) för språket in i modern tid, vilket jag inte tycker passar pjäsen helt. Det finns också utrymme för kondensation i pjäsen, men detta problem är relaterat till originaltexten. The Mousetrap är baserad på Christies radiopjäs Three Blind Mice, och vissa strukturella egenheter, såsom införandet av lösa ledtrådar i slutet av pjäsen, beror troligen på detta.
Men Christies berättelser, även med sina små brister, har alltid en viss nostalgi, och de erbjuder tittaren lätta och underhållande hjärngymnastik utan stor brutalitet.
Pjäsens stjärna är Santeri Kinnunen, som spelar Paravicini i en elegant biroll, och han är utmärkt ända ner till de minsta uttrycken. Sauli Suonpääs Christopher Wren, å andra sidan, tillför en härlig komik till handlingen. Detta är inte första gången som Suonpää har blivit en av pjäsens centrala referenspunkter i sin roll, och han verkar kunna liva upp rollen lätt med fysisk komedi.
Humorn och energin hos huvudparet Keinonen och Saarinen bidrar till att hålla pjäsen igång och underhållande trots dess mindre brister.