Recension: Nauravan kulkurin tarina
Nauravan kulkurin tarina – teater med stort T
Vesa-Matti Loiris karriär rymde såväl Uuno Turhapuro och Nasse-setä som Eino Leinos dikter och stora konsertscener. Helsingfors stadsteaters Nauravan kulkurin tarina nöjer sig ändå inte med att rada upp den kända konstnärens bedrifter, utan går på djupet med vad scenkonsten och konstnärskapet betydde för honom – och vilket pris han fick betala.
Musikdramat, skrivet av Sami Keski-Vähälä samt dramatiserat och regisserat av Paavo Westerberg, skildrar Loiris liv som motsägelsefullt, färgstarkt och stundvis brutalt. Vid sidan av framgången löper relationerna, förlusterna och de inre monstren.
Just där ligger föreställningens största styrka.
Två Loiri, en rastlös konstnär
Den unge Loiri spelas av Oliver Kollberg och den äldre Loiri av Santeri Kinnunen. Greppet fungerar väl. Ingen av dem bygger sin roll enbart på en imitation av Loiri. I stället växer bilden fram av en människa med ett enormt behov av att skapa konst och underhållning, samtidigt som han tvingades kämpa med sig själv.
Loiri placeras inte på en piedestal som en oantastlig nationalskatt. Han får vara rolig, begåvad, motsägelsefull och ibland även besvärlig.
Maria Ylipää glänser
Kvällens musikaliska kraft är Maria Ylipää, som framför en stor del av föreställningens sånger. Och som hon gör det!
Ylipää försöker inte sjunga som Loiri, utan gör sångerna till sina egna. I hennes tolkningar får de välbekanta sångerna en ny plats som en del av dramat och blir aldrig fristående musiknummer.
Även Eeva Kontus musikdramaturgi och arrangemang fungerar utmärkt. Livebandet på scenen – Varre Vartiainen, Jussi Lehtonen, Ilmari Rönkä och Joonas Tuuri – är helt enkelt lysande. Livemusiken tillför en råhet, värme och kraft som passar berättelsen perfekt.
Holmberg och Spede väcks till liv
I den starka skådespelarensemblen utmärker sig särskilt två biroller. Joel Hirvonen som Kalle Holmberg och Jari Pehkonen som Spede Pasanen gör ett häpnadsväckande helhjärtat arbete.
Stundvis känns det nästan som om Holmberg och Pasanen själva stod på scenen.
Det handlar inte bara om manér eller yttre igenkännlighet. Skådespelarna fångar sina gestalters väsen på ett sätt som gör rollerna ovanligt levande. Samtidigt öppnar de ett fönster mot den inhemska teaterns och underhållningens historia.
Stora scenen kommer till sin rätt
Antti Mattilas scenografi använder Stora scenen på Helsingfors stadsteater på ett skickligt sätt. Samma rum förvandlas smidigt till såväl en tågresa till Lappland som en dunkel nattklubb. Scenografin är inte bara en imponerande inramning, utan för berättelsen vidare från en tid och plats till en annan.
Produktionens omfattning märks, men det spektakulära skymmer aldrig människan.
En lång kväll som ger valuta för pengarna
Nauravan kulkurin tarina pågår i nästan tre timmar inklusive paus. Det är länge, men den här gången får man valuta för pengarna.
Föreställningen fungerar också för den som inte känner till Loiris liv sedan tidigare. Berättelsen ger tillräckligt med inblick i hans karriär, relationer och konstnärskap utan att kräva några förkunskaper av publiken.
Den som känner Loiri väl får i sin tur känna igen människor, sånger och skeden ur den inhemska underhållningens historia.
En biografi som går på djupet
Efter kvällen är det inte i första hand Uuno Turhapuro, Nasse-setä eller någon enskild sång som dröjer sig kvar. Det är människan.
Just därför höjer sig Nauravan kulkurin tarina över den vanliga biografiska musikalen. Det är inte bara en nostalgisk resa genom en älskad konstnärs karriär, utan en levande och stundvis skoningslös skildring av den sceniska konstnärens liv, med alla dess glädjeämnen, sorger och motsägelser.
Maria Ylipääs fantastiska tolkningar, den starka skådespelarensemblen, det utmärkta livebandet och den mångsidiga scenen gör den nästan tre timmar långa föreställningen stor – både till format och känslor.
Det här är teater med stort T.
Läs hela recensionen här.