Recension: Humiseva harju
Kärlek är som en virvelvind
Jag hade väntat på premiären av The Humming Ridge på Helsingfors stadsteater ända sedan jag hörde om Lauri Maijalas kommande regi. Jag blev förälskad i Emily Brontës bok när jag var ung och läste dess skrämmande och mörka berättelse om kärlek och hämnd flera gånger. Jag har också gillat många av Maijalas instruktioner och rollbesättningen var lovande. Det var spännande att se och uppleva hur denna slingrande stora berättelse och ännu större känslor kunde anpassas till teaterscenen. Mina förväntningar var verkligen höga!
Föreställningen började som en storm och gav en läsguide om vild energi. I auditoriet föredrog jag att lämna mitt analytiska jag åt sidan och låta föreställningen ta mig och mina känslor i den riktning jag ville. Jag har en rejäl resa. På scenen ser vi kärlekshistorien mellan unga Cathy och Heathcliff tills den nämnda döden och bokens hämndlystna slut utelämnats. Oona Airola Cathyna och Markus Järvenpää som Heathcliff gör otroligt fysiska, precisa och rörande roller, och Markku Haussilas Hindley avslöjar en känslig och sårad person som är mycket djupare än karaktären i originalverket.
Kärlek är som en virvelvind
Betraktaren slits itu som i hedarnas förrädiska vindar. När du vågar ge dig hän åt ett verk känns även överraskande stilförändringar naturliga. Kärlek ställs mot oförutsägbara och plötsliga naturkrafter. Kärlek är som en virvelvind. Den tar dig bort, är oförutsägbar, panikartad och förstör allt i sin väg. Människorna som bor i den hårda miljön på den summande åsen älskar grovt, men samtidigt framstår den så kallade civilisationen som representeras av folket på Rastaantie Manor i pjäsen som en falsk pjäs och känslans kyla. Vinden kan inte fångas och orkanen kan inte tämjas.
Den föräldralösa pojken Heathcliff skapar en virvelvind runt sig. Ett barn som blivit lämnat utan kärlek i barndomen klamrar sig fast vid den första och enda personen som visat honom tillgivenhet. Kärleken tar över pojken och förvandlas till en besatthet. Heathcliff, som syns i andra akten, rätar på sig och har vuxit upp, står stadigt i virvelvindens öga och ger den fart. Samtidigt förmedlas dock en förödande storm inne i Heathcliff, dold för andra. På samma sätt lever längtan efter stormens dån inom den undertryckta Cathy.
En storm i mitt hjärta
Efter föreställningen var mina ögon varma, hjärtat bultade i bröstet och mina händer skakade länge. Nästa dag grät jag som jag aldrig gjort förut. Jag älskade, älskade, älskade den här serien. Jag har hört både hålla med och motsätta åsikter om det. Jag vågar påstå att dikotomin i mottagningen är ett tecken på god och effektiv konst. En medioker prestation skulle inte kunna väcka kärlek eller hat hos tittaren. Syftet med konst är att göra skillnad. Ibland känns effekten bra, men det kan också vara slitande. Om det inte finns någon känslomässig reaktion är verket, enligt min mening, ett misslyckande.
Det tog mig flera dagar att återhämta mig från föreställningen, och även i efterhand väcker tanken på det en stark känslomässig reaktion. Det händer inte ofta, även om jag ser dussintals föreställningar varje år. Jag är glad att bli imponerad, men jag kan inte påstå att jag är imponerad. Det är vanligt att en punkt i föreställningen berör mig, men det är mycket sällan hela verket känns som en storm inom mig. Jag skulle hävda att The Humming Ridge är ett teaterevenemang som inte bör missas. Jag har inte sett något så imponerande på länge.