Recension: Once (på svenska)
Once at Lilla Teatern är en upplyftande romantisk musikfestival med en mångsidig ensemble
Det finns något mycket speciellt med den lilla berättelsen om den stackars, sympatiska irländska gatumusikern med brustet hjärta och den lika fattiga, men lyckliga tjeckiska ensamstående unga modern.
Under några intensiva, livsförändrande dagar finner pojken och flickan tröst och hopp tillsammans och genom musiken. Men deras ömsesidiga känslor hittar aldrig ett utlopp i en kyss innan de skiljs åt för gott.
En romantisk berättelse med en okonventionell dramaturgisk båge.
Den lågbudgetfilmen från 2007 med Glen Hansard och Markéta Irglová i huvudrollerna, skriven av Enda Walsh och regisserad av John Carney, blev en stor framgång, till produktionsteamets stora förvåning.
Hansard och Irglová vann en Oscar för bästa sång, och berättelsen fördes framgångsrikt till teaterscener.
Musikalen har nu haft sin nordiska premiär på Lilla Teatern i mycket stilfull koreografi och regi av teaterns konstnärlige ledare Jakob Höglund och en lika lyckad översättning av Annina Enckell (dialog) och Tobias Zilliacus (sångtexter).
Föreställningen skulle egentligen vara Lillans stora musikaliska åttioårsfest, men den här hösten är inte riktigt rätt tid för stora fester – men det är precis lagom. De stående ovationerna och visslingarna från premiärpubliken är ett tydligt tecken på detta.
Multitalangfulla musiker och väggar som blir ljud
Once är en annan musikal.
Vi ser inga extravaganta kostymer eller scenografier – Sven Haraldssons satsning på ljus, faner och trasiga jeans är precis lagom – och till skillnad från många välkända musikaler har berättelsen ett djup som berör och känns mycket mänskligt.
Musiken står förstås i centrum, och i detta fall står instrumenten också för det mesta av scenografin.
Lilla Teaterns scen är – ja – liten, men tolv personer och ännu fler stråk-, blås-, keyboard- och slagverksinstrument dansar smidigt och prydligt runt varandra i välkoreograferade, välrepeterade rytmiska sekvenser.
Jag gillar hur fötter, väggar, pennor och instrumentens kroppar själva deltar i att skapa ljud och musik.
Flera av skådespelarna/musikerna växlar mellan många olika instrument i en enda kavalkad av glädje och talang.
Ibland är energin och tempot höga på scenen, men allt och alla är på rätt plats. Tempoväxlingen är trevlig, och några överraskande a cappella-nummer och stora orkesterstycken gör helheten ännu bättre.
Tuukka Leppänen, den långvarige skådespelaren vid Helsingfors stadsteater, tar andan ur dig i rollen som killen (huvudkaraktärerna har inga namn) med sitt öppningsnummer “Just Go”, där han låter dig höra vad hans starka och något hesa röst kan göra.
Jag har inte sett Leppänen spela på svenska förut, och jag blir glatt överraskad av hans finsk-svenska språk.
Emma Klingenberg, numera en älskad musiker med flera stora roller bakom sig (och för närvarande även uppdaterad med sin egen tolkning av Tove Janssons låtar) i den andra huvudrollen som flickan, är charmig, om än initialt lite för ivrig i sin glittrande tolkning.
Klingenberg har en vacker röst, men hon skulle kunna ta ännu mer plats musikaliskt; Nu känns det ibland som om hennes sångröst inte får nå sin fulla potential.
Leppänen och Klingenberg är ändå en framgångsrik och samordnad central duo.
Komiska biroller
Vissa biroller är särskilt minnesvärda.
Först och främst, Alexander Wendelin som bankchefen med sina egna musikaliska drömmar – så gud vilken pärla hans (hemska) solonummer är!
Wendelin har noggrann komisk talang, och det är något med att kunna sjunga dåligt bra.
Robert Kock som den muskulösa och temperamentsfulla vännen gör bra för dynamiken på scenen, och Ulriikka Heikinheimos samtidiga violinspel och gymnastik är imponerande.
Som nämnts fungerar sångerna utmärkt i den finsk-svenska tolkningen av Zilliacus och låter varken tillgjorda eller cheesy, och Enckells text lyckas placera pjäsen i Dublin med ett naturligt finsk-svenskt talspråk.
Once är en gripande, underhållande, musikaliskt minnesvärd och väl paketerad prestation. Stort tack.