Att återvända till scenen kändes både lättande och skrämmande – Intervju med Santeri Kinnunen
Santeri Kinnunen och Helsingfors stadsteater har 30 års gemensam historia bakom sig.
“Under åren har ganska många komiska roller tagits bort. Jag antar att det berättar om någon slags egenskap, som en känsla för rytm och en känsla för komedi.”
I Baskervilles hund Kinnunen spelar Sherlock Holmes, som har kallats världens mest kända detektivfigur.
“Alla har sina egna, starka bilder med sina pipor och hattar, vilket gör det odiskutabelt utmanande,” säger Kinnunen. “Men under repetitionerna formas och förfinas karaktären gradvis, och den har sina egna spännande vinklar.”
Även om Ken Ludwigs dramatisering är ett komiskt mordmysterium, är Sherlock Holmes som karaktär inte komisk. “Karaktärerna i pjäsen är seriöst skapade, men dialogen är rolig och resten av miljön är anpassad för att vara komisk.”
Kinnunen gillar att teater görs på lång sikt. Man får lära känna karaktärerna på ett annat sätt än i TV- och filmarbete, där det är mycket mindre repetitionstid och man måste lära sig rollerna snabbt.
“I teatern får du analysera och fördjupa dina färdigheter mer grundligt. Jag har alltid känt att professionella färdigheter kan utvecklas på olika sätt på alla nivåer. Vokalt, fysiskt och mentalt.”
Live-situationen är charmig
Kinnunen började på Helsingfors stadsteater omedelbart efter examen från Teaterakademin, hösten 1991. Hennes första roll var i barnmusikalen Reearu, skriven av Ilpo Tiihonen.
“Det var då jag började få riktigt fina roller, och det var bara så jag stannade här. Det hade varit dumt att lämna,” säger Kinnunen. För den nyutexaminerade skådespelaren var City Theatre den bästa möjliga platsen att utvecklas på.
“På Teaterakademin undervisar du inte i skådespeleri, men du ger en riktning för att hitta dig själv som skådespelare. HKT gav mig verktyg för yrket i början av min karriär, och jag har haft möjlighet att spela med fantastiska skådespelare,” minns Kinnunen. “Jag har samlat på mig många hårt arbetande år och fina minnen.”
Tiderna har förändrats sedan 90-talet, människorna runt henne har blivit yngre och rollerna som den första älskaren har spelats, men en sak har förblivit densamma: scenskräcken. “Jag skulle vara orolig för mig själv om jag inte var nervös.”
Kinnunen misstänker att han är beroende av adrenalinet som rusar i en föreställningssituation. “Efter en lyckad prestation känner man sig euforisk och som om man sprungit ett maraton.”
Enligt Kinnunen ligger teaterns krydda i oförutsägbarheten i den live-situationen. Man vet aldrig hur publiken kommer att vara och hur den kommer att reagera. Allt kan hända.
“Live är alltid fascinerande och spännande. Då strävar du efter ditt bästa och drar inte bara med vänster hand.”
Pausen tog ut sin rätt på honom
När teatrarna stängde förra hösten hade Kinnunen precis återvänt till arbetet efter ett års varvnande ledighet, under vilken hon arbetade på TV och spelade i en välgenomtänkt pjäs riktad till döva.
“I en skådespelares arbete är det viktigt att vara allätare och kunna göra och förbereda många olika genrer. Jag har kunnat spela ett beundransvärt antal olika roller.”
Han hade arbetat i 30 år i rad, men under somrarna hade Kinnunen tagit semester. Hon hade inte behövt en paus från skådespeleriet, och hon kunde inte ens föreställa sig hur en paus från scenen skulle kännas.
“Jag är inte alls förvånad över att jag alltid har arbetat. Nu har jag bara märkt hur passivitet påverkar det. Det tog ut sin rätt både mentalt och fysiskt när jag inte hade någon rytm i arbetet.”
När repetitionerna började kände Kinnunen sig lättad men också lite skrämmande över att återvända till scenen. Hon märkte att hon var rostig, och det tog lite tid att komma igång och vänja sig vid teaterrutinerna.
“Även nu har vi en lite rolig fördröjning när vi snurrar runt och övar med masker på. Men jag ser verkligen fram emot att kunna agera för publiken med full bröl.”
Text: Ida Henritius