Den vilda och råa energin hos unga skådespelare
Året är 1935, Los Angeles. Robert och Gloria, som nyligen träffats, bestämmer sig för att delta i en tävling där deltagarna dansar så länge de kan och det sista paret som står kvar vinner. Unga människor som drömmer om en karriär inom film hoppas få talangscouters uppmärksamhet – och självklart vinna pengar.
“Det är ett extremt, brutalt uthållighetslopp. Människor som bara vill ha mat och tak över huvudet står inför en omöjlig uppgift när de slåss om ett prispengar,” säger regissören Heidi Räsänen.
Tävlingar som skildras i maratondanser var populära på 1930-talet i USA. Landet drabbades av en lågkonjunktur och de flesta människors liv var fattiga och miserabla. Deltagarna var redo att dansa i dagar och veckor, även om chansen att vinna var obefintlig.
Marathon Dances är baserad på Horace McCoys roman från 1935, They Shoot Horses, Don’t They?.
MARATHON DANCES prövade deltagarnas mentala och fysiska gränser, men underhöll också åskådarna. “Mycket snabbt uppstår bilden av en reality-TV-tävling, Hungerspelen eller antikens gladiatorer,” säger Räsänen.
“Vissa saker förblir oförändrade. I spelets anda, i det faktum att människor är trötta och väljs ut till nästa omgång, återspeglas många av samhällets strukturer kopplade till användningen av individer fortfarande idag.”
Teman i maratondanserna lyfter fram drömmar, hopplöshet och överlevnadsinstinkter. Räsänen säger att när hon gjorde föreställningen tänkte hon mycket på självets splittring och känslan av värdelöshet.
“Vad händer med en person och hans psyke när han utsätts för en sådan påfrestning? Vad måste hända för att en person ska drivas till den punkt där han önskar dö?”
Även om pjäsens verklighet är brutal är det också viktigt för Räsänen att vårda hoppfullhet.
“Vi vet alla att världen är hård och ond. Det finns inget behov av att proklamera något sådant. Det som väcker medkänsla och identifikation hos oss är anledningen till att vi kommer för att se föreställningar,” säger han.
Räsänen säger att en tragikomisk ansats är typisk för hans regi. “Mörker och lekfullhet finns också i denna föreställning.”
En del av pjäsen på scenen är att huvudkaraktärerna Robert och Gloria spelas av alla 12 skådespelare i tur och ordning.
I dramat om uthållighetsprestationer spelar rörelse naturligt en stor roll.
“När folk visas på scen i veckor i ett tillstånd av extrem utmattning räcker det inte att springa i cirklar på scenen och bli tröttare av det. Det är en meningsfull utmaning hur man höjer realismen,” säger Räsänen.
Fysiska prestationer tar också ut sin rätt på skådespelarna. “Allt sätts medvetet på spel här, men det är att vänta av dessa skådespelare,” säger Räsänen.
Som regissör tycker hon det är underbart hur en föreställning kan kanalisera unga artisters rena, vilda och råa energi.
“Den hunger och styrka som maratondanser kräver verkar finnas i dem i ett beredskapstillstånd. Det är värt att komma och se på grund av filmatiseringen av klassikern och de unga skådespelarna.”
Text av Ida Henritius.