Dramatikern Jo Cliffords ord för programmet Humming Ridge
Jag kunde inte läsa den här boken när jag var ung.
Det äcklade mig.
Ganska tidigt i min karriär som dramatiker föreslogs det att jag skulle dramatisera den; och återigen kunde jag inte. Jag kunde bara inte relatera till det.
Tio år senare fick jag i uppdrag att skriva pjäsen vid en tidpunkt då jag inte hade råd att tacka nej.
Så jag var tvungen att läsa boken. Jag skulle säga att jag blev förälskad i den, men det låter som ett för mjukt och ömt uttryck för att beskriva den starka passion jag kände för den.
Det finns inget mjukt eller varsamt med den här boken. Precis som det inte finns något mjukt eller milt i det hårda och obarmhärtiga landskapet där den utspelar sig, eller i samhällets grymheter och orättvisor.
Det är en utomståendes syn på en grym värld: orubblig, så modigt ärlig, vägrar vända sig bort från världens fasor och vilda glädjeämnen som hon upplevde.
Som transkvinna kände jag verkligen igen mig i Brontë, outsideren och rebellen, som delade sin unika upplevelse av världen med en stark skamlöshet.
Hon lärde mig att jag inte behövde smickra mig för att se till att en publik tyckte om mig.
Det var pjäsnummer #36 i min katalog; och nu, 24 år senare, efter att ha skrivit pjäs #100, när världens orättvisor och ojämlikhet förvärras och klimatkrisen börjar sluka oss, ser jag tillbaka på min syster Brontë och mitt forna jag med en djupare kärlek och respekt.
Brontë var medveten om att de massiva teknologiska förändringar som vi nu kallar “Den industriella revolutionen” berikade de få på bekostnad av de många och gjorde det tydligt att de förhållanden under vilka kvinnor förväntades leva under sin tid var outhärdliga och omänskliga.
Allt detta återspeglas i hennes bok, och i min pjäs också. Jag var då medveten, och ännu mer smärtsamt medveten nu, om att vår förståelse av vad det innebär att vara kvinna, och vad det krävs för att vara man, genomgår en djupgående förändring; även när den utbredade kapitalismen hotar vårt allas välbefinnande och planetens överlevnad.
Liksom Brontë behöver vi modet att titta utan att blinka: för vi behöver hitta styrkan i oss själva att verkligen se.
Och då kan vi kanske hitta vägen till att göra de förändringar vi behöver…
Jo Clifford