Från mordutredning till en gåta i det förflutna
På Islands Västfjordar hittas en kropp, sedan en till. Versrader ur en isländsk julgubbsdikt, som lämnats på brottsplatserna, leder Hildur och hennes kollega Jakob på spåren efter en seriemördare.
Allt eftersom utredningen framskrider inser Hildur att morden på något sätt är kopplade till hennes eget förflutna och gåtan kring hennes småsystrar, som försvann för 30 år sedan.
“Rósa & Björk är en medryckande mordgåta där två separata berättelser så småningom börjar flätas samman. Hildur får allt tydligare ledtrådar till sitt eget trauma och är säker på att mördaren vet någonting om det”, säger regissören Tuomas Parkkinen.
“Samtidigt som Hildur jagar mördaren upptäcker hon att hon själv är jagad. Mördaren måste gripas för att också småsystrarnas öde ska kunna klarna.”
Ett nytt fristående verk
Rósa & Björk bygger på den andra och tredje delen i Satu Rämös ytterst populära deckarserie. Hildur, som bygger på den första delen, blev en publiksuccé med närmare 27 000 åskådare. Båda pjäserna har dramatiserats av Satu Rasila.
Enligt Parkkinen är det sällsynt och unikt att göra en uppföljare på teatern. Därför känns det särskilt givande att återvända till Hildurs värld tillsammans med den välbekanta arbetsgruppen.
“Vi känner varandra och talar samma språk, eftersom vi redan en gång har gjort resan och kommit fram till hur en nästan 400 sidor lång bok kan berättas på två timmar med teaterns medel.”
Parkkinen betonar ändå att Rósa & Björk, trots att berättelsen tar vid där den föregående pjäsen slutade, är ett fristående verk. Åskådaren behöver varken ha läst Rämös böcker eller sett den första delen för att hänga med.
Samhällets baksida
Rósa & Björk fortsätter i nordic blue-stil, men i stället för storslagna bergslandskap möter vi nu ett mer industriellt och urbant Island.
Till genren hör också sprickorna i den idylliska bilden av Island. “När Hildur börjar nysta upp härvan kring mordutredningen blottläggs den nordiska välfärdsstatens baksida, som ofta förblir dold”, säger Parkkinen.
Parkkinen anser att vänskapen mellan Hildur och Jakob skapar en motvikt till de tunga händelserna – och framför allt Elena Leeves och Paavo Kinnunens sätt att vara tillsammans på scenen.
“De skickliga skådespelarna och deras närvaro gör pjäsen oerhört lätt att ta till sig, och de mörka händelserna får en viss tröst, nåd och förståelse.”
Som regissör är det viktigt för Parkkinen att kunna väcka spänning, medlidande, glädje och andra äkta känslor hos åskådaren.
“Vi arbetar oerhört mycket för att åskådaren ska tro på det som sker framför hens ögon, trots att vi vet att det är en lek. När hela salongen förfasas eller skrattar samtidigt uppstår teaterns unika magi.”
Text Ida Henritius