Intervju: Katariina Kirjavainen
Scenografen Katariina Kirjavainen: “All konstnärlig design måste skapa ett gemensamt undermedvetet för föreställningen.”
En scenografers arbete börjar med texten. Det är därför den nynnande åsen var en bra utgångspunkt för scenografen Katariina Kirjavainen, som hade läst Emily Brontës klassiska roman flera gånger i olika skeden av sitt liv.
“Jag hade haft möjlighet att betrakta Humming Ridge många gånger i mitt liv. Det är en fantastisk bok som talar på många olika nivåer. En djup berättelse och människorna är briljant skrivna,” säger Kirjavainen.
Kirjavainen har designat scenografi sedan slutet av 80-talet. Han designade sin första scenografi för Helsingfors stadsteater 2002 och har arbetat permanent i kompaniet sedan 2006.
De tidiga stadierna av en ny produktion inkluderar alltid möten mellan regissören och andra konstnärliga formgivare. I det här fallet överväger vi vad texten betyder i denna tid, vad som kan röra sig i tiden och vad vi vill lyfta fram.
Efter det gör Kirjavainen den faktiska planen och bygger en exakt skalmodell av scenen. När planen har godkänts för genomförande ritar han arbetsritningarna och övervakar konstruktionen och genomförandet av scenografierna så att de blir funktionellt och konstnärligt framgångsrika.
Den viktigaste uppgiften i scenografin är att skapa action
på den brummande åsen som Kirjavainen ville skapa en scenografi som sträcker sig från scenen till auditoriet och delar en del av båset. Detta måste först göras med tillstånd från teaterledningen, eftersom scenografin tar plats i auditoriet.
“På detta sätt försvinner ‘muren’ mellan föreställningen och tittarens upplevelse, och föreställningen blir köttslig,” förklarar Kirjavainen sitt beslut. Han säger att scenografin började ta form ganska snart efter att han valts till scenograf för Humiseva harju .
“Det här var ett så trevligt jobb att jag ganska snabbt visste vad jag ville ha. Det blev också snabbt tydligt att detta är en mycket fysisk prestation,” säger Kirjavainen.
Humming Ridge , som utspelar sig på den engelska landsbygden, har två viktiga spelplatser. Humming Ridge, omgiven av hedmarken, där huvudpersonerna Cathy, Heathcliff och Hindley bor, samt Rastaslaakso Manor, där familjen Linton bor. I scenografin som designats av Kirjavainen formas dessa två mycket olika världar.
“Om jag tänker på en hed eller idén om en hed, leder det till fysisk löpning och klättring,” säger Kirjavainen. Därför har heden byggts som en stor kulle som reser sig flera meter högt. Skådespelarna får klättra upp på den, titta ut i fjärran och springa ner.
Rastaslaaksos hem, å andra sidan, ger en helt annan sorts aktivitet, eftersom man inte kan se någonstans därifrån. “Det är en plats som är i ett statiskt tillstånd. Där stannar rörelsen, tankarna stannar och livet stannar,” beskriver Kirjavainen.
Scenografi skapar också ett gemensamt undermedvetet
Kirjavainen var involverad i att ta med sin scenografi till föreställningen och deltog i nästan alla repetitioner av Humiseva harju. “Det är fantastiskt att vara med på repetitionerna och se hur scenen används. Hur regissören och skådespelarna kom på sina egna sätt att använda min plan,” säger Kirjavainen.
När åsen först togs i bruk klättrade Kirjavainen uppför heden och gick nerför buttbacken. På så sätt introducerade han skådespelarna till hedens egenskaper, varefter skådespelarna klättrade efter honom.
Vissa av pjäsens rekvisita skapades endast under repetitionerna. Kirjavainen har en vana att ta med olika föremål till repetitionerna, som de försöker ta med sig till scenerna. I Humming Ridge var regissören och skådespelarna också involverade i att bestämma vilka idéer i scenografin som skulle bäras hela vägen till föreställningen. Ett bra exempel på detta är robotdammsugaren som surrar i Lintons hem.
Kirjavainen är noggrann med vilka föremål han väljer. Hon vill att föremål ska ha sina egna berättelser och att de alla ska vara meningsfulla. “Rekvisita kan hjälpa en skådespelare att bygga sin egen roll. All konstnärlig design måste skapa ett gemensamt undermedvetet för föreställningen,” förklarar han. Kirjavainen beskriver Humming Ridge som ett processliknande verk där sättet att göra saker på var kollektivt och organiskt. Det slutgiltiga förslaget togs fram tillsammans med arbetsgruppen.
“I det här projektet, som grupp och som konstnärer, kunde vi komma nära något som kunde delas genom det personliga. Det faktum att betraktarens upplevelse är full kommer som summan av det konstnärliga samarbetet.”
Ida Henritius