Kroppar, minnen och rörelse – vad berättar de för oss?
Projekt nr 2191 utforskar vad det innebär när kroppen bär med sig minnen, begär och begränsningar.
Istället för ett färdigt tema började den ungerske koreografen Adrienn Hód med dansarna själva: vilka de är nu, vilka slags berättelser deras kroppar bär och vad dans betyder i olika livsfaser.
Valtteri Raekallio , chef för Helsingfors stadsteaters danskompani, bjöd in Hód till Helsingfors av både konstnärliga och kulturella skäl. Hon trodde att Hódis arbetssätt skulle passa en grupp vars dansare är erfarna, mångsidiga och skickliga improvisatörer.
Raekallio betonar också samarbetets bredare betydelse: “Hód har alltid ställt svåra frågor och utmanat scenens konventioner. I dagens Europa, där yttrandefrihet och experimentell konst är begränsade, kändes det viktigt att ha henne i Helsingfors.” Enligt Raekallio påminner boken oss om att öppenhet, demokrati och konstnärlig frihet fortfarande är aktuella frågor.
Samtidigt erbjöd det beställda verket Hódi nya möjligheter: i hans verk är scenen ofta nästan tom och enkel, medan Helsingfors stadsteater erbjuder resurser för en mer omfattande produktion.
Från repetitioner till färdigt arbete
Verket fick sitt namn av en slump. När City Theatre bekräftade ordern noterades det i de officiella pappren att det var Projekt nr 2191, och det beslutades att behålla det som namn.
För Hód avslöjar denna typ av slumpmässighet en intressant motsägelse: dans är en levande, flyktig konstform som bara existerar i ögonblicket, medan numret förankrar den i det administrativa systemet.
Eftersom titeln inte kopplade verket till ett specifikt tema, skapades allt material under repetitionerna baserat på långa improvisationsuppgifter. I skapandeprorossen utforskades relationen mellan kropp och sinne genom övningar som utnyttjade dansarnas fantasi och personliga minnen.
Hódis partner Csaba Molnár, som har arbetat med honom i 15 år, beskriver processen som byggd på intuition och förtroende. Elementen sattes ihop “genom att lägga ingredienser i samma kruka”, och kopplingarna mellan dem började gradvis ta form.
Hód säger att arbetet fortskred i etapper, lager för lager. Varje improvisationsuppgift begränsade fokus och ledde ibland till överraskande upptäckter, som om man gick i en labyrint och förlitade sig på energi och intuition. “Som artist måste du vara närvarande och i nuet. Det är mycket typiskt för vårt arbete,” säger Hód.
Molnár påpekar att det på scenen dock inte finns någon fri improvisation, utan fokus ligger på att hålla materialet levande. Det innebär att ifrågasätta välbekanta vanor, frigöra sig från färdiga mönster och utforska om en känsla av frihet kan uppstå inom teaterns strukturer.
Gemensam närvaro
Hód och Molnár säger att samtida dans ibland anses mindre värdefull än andra konstformer. Enligt deras mening ligger dess styrka just i den unika kunskap som kroppen bär med sig – och det är detta som ensemblen i Helsingfors danskompani visar tydligt.
Bland de sju dansarna finns artister i olika åldrar och bakgrunder. Deras individuella sätt att uttrycka sig genom dans ger ledtrådar om vilka de är nu och vad som får dem att röra på sig.
Samtidigt reflekterar Hód över konstens betydelse i en värld som överskuggas av kriser – krig, klimatförändringar och politiska spänningar – och hur kroppslig kunskap kan öppna upp diskussioner om dessa stora frågor.
Projekt nr 2191 bygger dock framför allt på närvaron av sju dansare och deras rörelsespråk, eller, som Hód uttrycker det, på det faktum att “människor sker framför andra människor”.
Text: Ida Henritius