När det förflutna inte lämnar dig ifred
En fest hålls i ett fint hus i villastaden, där fyra tonårspojkar är skyldiga till en brutal våldshandling.
År senare får 26-årige Gusten Grippe veta att hans gamla vän gör en film om deras ungdom, festen de höll för länge sedan och brottet som ägde rum där.
Gusten – en av gärningsmännen – tvingas återvända till sin ungdom och det idylliska Villa Town i sina minnen.
I Pipsa Longas bearbetning av pjäsen agerar Gusten som berättare, och fokus ligger på hennes berättelse och händelserna från hennes ungdom. Den avgörande lösningen är att Gustens karaktär delas i två: den unge och vuxna Gusten spelas av olika personer.
“Pjäsen är byggd med minnenas logik, och lösningarna är luftiga lyriska. Jag blev förvånad över hur väl detta har dramatiserats,” säger regissören Riikka Oksanen .
Det kan finnas två olika verklighetsnivåer på scenen samtidigt, och den äldre Gusten kan föra en dialog med det yngre jaget om vad som hänt i det förflutna och vad hans eget ansvar för händelserna är.
Pjäsen är baserad på Monika Fagerholms roman Vem dödade bambi?, publicerad 2019. Den vann Nordiska rådets litteraturpris och nominerades till Finlandia-priset.
Skönhet och lätthet tillsammans med dysterhet
Oksanen säger att den poetiskt vackra berättelsen och språket har haft stor påverkan på pjäsens genre. “Det kommer att finnas många abstrakta lösningar här, som är mer bilder än situationer mellan människor.”
Eftersom pjäsen behandlar svåra frågor som kanske inte ens finns ord för, kommer Justus Pienmunnes koreografi att spela en viktig roll.
“Människokroppar på scenen verkar vara betydelsefulla saker i relation till subjektet, eftersom våldshandlingen är kopplad till kränkning av fysisk integritet,” säger Oksanen.
Pjäsen är dock inte våldsam eller särskilt realistisk. “Den mänskliga fantasin producerar så starka bilder att det inte finns något behov av att visa sådana saker,” förklarar Oksanen.
“Ämnet är mörkt, och det finns ingen anledning att tona upp skräcken i händelserna, men betraktaren behöver inte frukta att en våldsam händelse medvetet skulle avslöjas. Som motvikt syftar bilderna och ljudlandskapet till att söka skönhet och lätthet,” fortsätter hon.
Att stå inför moraliska frågor
I pjäsen ignorerar samhället i Villa Town offret och fokuserar på de skyldiga, som är söner till rika familjer. De vill sopa allt under mattan så att vi kan gå vidare.
“Det finns inget rättvist med hur våldshandlingar hanteras i samhället och hur straff delas ut. Välbärgade pojkar kommer undan med det, vilket väcker stora moraliska frågor,” säger Oksanen.
Vem dödade Bambi? Till exempel får det dig att tänka på vems erfarenheter och lidande det är brukligt att ta upp när något hemskt händer. Vem får vara tyst och vem ska göra sina röster hörda?
Med temat ojämlikhet utvidgas föreställningen från denna enda tragedi till att behandla samhällets strukturer i ett bredare perspektiv. “Den handlar om de strukturer som finns i vår verklighet och som vi också kan göra rättvisare om vi vill,” säger Oksanen.
En annan sak som talar till Oksanen i pjäsen är att den får dig att känna medlidande och empati för karaktärer du inte borde känna empati för. “Föreställningen frågar ständigt om tittaren ska visa nåd eller om vi ska vara helt skoningslösa och om vi har rätt att fortsätta leva efter dåliga gärningar,” säger Oksanen.
Enligt Oksanen är teatern som bäst när föreställningen inte ger ett tydligt budskap och saker inte reduceras till gott och ont eller rätt och fel. Sådana framträdanden utmanar ens eget tänkande och stannar kvar i sinnet länge.
“I denna tid, där det finns många svartvita världsbildsmiljöer, är det intressant att göra teater som inte ger enkla svar, utan tvingar dig att konfrontera din egen moral.”
Text av Ida Henritius.