Recension: Diivat

NÄR TEATER SPELAS

Du vet de där urgamla emblemmaskerna från teatern, ena munnen i öronen, den andra pannan i djupa sorgsrynkor. Nu är det dags för det förstnämnda, rent. Det är väldigt bra, för ibland känns det som att folk inte riktigt vet hur man leker, blir galna, kastar sig in i att vara barn längre. Om du inte har gjort ett skratttest på länge, är det din chans nu. Ta med en stor näsduk ifall du får bubblande näsa och flödande smink.

Den amerikanska farsen passar perfekt på scenen i Helsingfors stadsteater tack vare den livliga regin och landets främsta komiker. Neil Hardwick studsar med glädje på pjäserna på sitt schackbräde, och bröderna Asko Sarkola och Esko Roine gör sina egna studsar med minst två snurr.

Hjältarna i denna hysteriskt roliga skurkhistoria är två Shakespeare-skådespelare som blivit galna på en resa, och som, i hopp om enkla pengar och uppmuntrade av en tidningsannons, låtsas vara förlorade släktingar och därmed möjliga arvingar. För att vara mer exakt, arvtagerskan, för enligt en överraskande vändning visar det sig vara två kvinnor. Inget är omöjligt för en professionell skådespelare, Leo och Jack, Esko och Asko, övertygar varandra, och de måste också göra en stor ansträngning för att upprätta det anspråket.

Den avlidne har ännu inte avlidit, och det verkar inte som att han kommer att dö inom den närmaste tiden, och det finns andra som också gör anspråk på egendom. Och när kärlek hoppar in i spelet handlar det om att stanna i sin egen låda, oavsett hur skicklig bedragaren är.

Sarkola och Roine spelar sina dubbla roller med häpnadsväckande flexibilitet, snabba reaktioner och som om de vore varandra, sökande och hetsande varandra. Dramatikern har skapat sina karaktärer just för tolkare som dem, och därför kan föreställningen helt enkelt inte misslyckas.
Riktiga kvinnor, Meg, Audrey och Florence, Satu Silvo, Vappu Nalbantoglu och Marjatta Raita tillför sin egen utstrålning till handlingen med sina egna personliga melodier. En trevlig överraskning bjuds på av Santeri Kinnunen i hans rent akrobatiska komikerroll som prästen Duncan, och Eero Saarinen som den vilt manlige läkaren. Pekka Strangs fölliknande, blyga unge man fullbordar mönstret på ett charmigt sätt.

Sagan går fram lätt och blandas med underhållande tvetydigheter i den mjuka scenografin av “blooming”, underordnad romantiken, och i kostymerna som följer berättelsens vändningar.